26 oktober 1966 beslutade FN att 21 mars skulle bli internationella dagen mot rasism. Bakgrunden till inrättandet var den sydafrikanska polisens attack mot en fredlig demonstration i Sharpville som inträffade 21 mars 1960 där 69 människor dödades och 180 skadades. Många av dem kvinnor och barn, många av dem skjutna i ryggen.
Det är tragiskt att vi fortfarande idag behöver en dag mot rasdiskriminering och det är en skam att den snart 60 år efter sitt inrättande inte är mer uppmärksammad. Det verkar som om våffeldagen är viktigare än människors lika värde. Kanske också är därför det ser ut som det gör.
Kanske viktigare än på länge
Såklart kan jag aldrig riktigt förstå hur det känns. Hur det känns att vara hatad, att bli misskrediterad eller missgynnad för färgen på min hud eller för var jag kommer ifrån. Som priviligierad vit medelklass, dessutom man är mina skyddsnät tätare än ett Gore-Texmembran. För den som kommer hit från ett utomeuropeiskt land med, Gud förbjude en annan religiös tro och en kulturtradition som inte innefattar rövkrok och stångstötning är det tyvärr en realitet. Det närmaste jag kan komma i att förstå hur det känns är när jag läser ”Jag ringer mina bröder” av Jonas Hassen Khemiri. I boken beskriver han känslan av en kollektiv skuld, känslan av att inte få synas eller höras och känslan av att oavsett vad man gör vara ”en av dom andra”.
Även om Sverige i alla fall till vissa delar är ett tolerant samhälle med en idé om alla människors lika värde så finns den där hela tiden – rasismen. Ibland är den inbäddad i vårt språkbruk, ibland fastnålad i våra normer och ibland strukturell i vårt samhällsmaskineri. Tyvärr är den också ibland helt öppen fylld med hat och lögner. Det är ett lågvattenmärke i vår upplysta tid att vi fortfarande delar in människor i bättre och sämre. Det är som om Retzius med sin skallmätning och Lundborg med sitt rasbiologiska institut vandrar bland oss och viskar förutfattade meningar i våra öron.
Efter att vi under ganska lång tid sakta tagit oss framåt och tillsammans byggt på ett ”vi” som även inkluderat den som kommit från någon annan plats på vår lilla planet ser jag nu ett hack i utvecklingskurvan. Det är som om denna gemensamma strävan inte längre är prioriterad, eller ens viktig. Vi säger idag saker om varandra som inte hade varit möjligt för bara ett tiotal år sedan och vår humanitära stormaktstid har förbytts i misstänksamhet och en ängslighet jag inte känner igen.
Om inte hacket ska bli en spricka som till slut blir en avgrund måste vi nog börja reparera det vi håller på att riva ner. Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering finns där av en anledning. Anledningen är att vi inte ska glömma det vi egentligen har vetat i hundra år och mer – Människan är inte indelad i raser, vi är en och samma.
Skillnaden sitter inte i vår hudfärg, den sitter i vem vi bestämmer oss för att vara.
/Lars
