I vårt förra blogginlägg för två veckor sedan skrev Sara om språkets makt och om hur det vi säger inte bara speglar verkligheten som den är utan också i högsta grad är med och skapar den.
Denna vecka tänkte jag hänga på Saras resonemang och fundera vidare på några aspekter av vårt språk. En är vad vi säger och hur det påverkar tilliten i våra relationer. Med sociala mediers dominans har också en ny sida av språket tillkommit och det är var vi säger saker.
Jag ägnar också en tanke åt det vi inte säger och hur detspelar en roll i sammanhanget och exemplifierar med Martin Luther King som en gång lär ha sagt;
”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet – Utan de goda människornas tystnad”. En formulering som efter 60 år fortfarande håller.
Mainstream är makt!
Våldsverkare, extremister och hatare kommer tack och lov alltid att utgöra en minoritet av människosläktet. Samtidigt är det precis som King sa, alldeles för många av oss i den breda mittfåran som tyst ser på och genom det blir möjliggörare för extremisten och våldsverkarens ambition. Detta när vi i stället gemensamt skulle ställa oss upp och säga – Nog!
Tyvärr händer det lite för ofta att vi förminskar oss själva och tror att det vi säger inte har någon betydelse. Vi har goda ambitioner och tänker kloka tankar men behåller dem för oss själva eller möjligen torgför dem hemma vid köksbordet. Kanske beror det på att vi inte inser styrkan i vår egen röst, trots att vi kan förflytta berg, bara vi tänker och säger klokheterna tillsammans med andra. Att vara mainstream, tillhöra folket, att utgöra den grå massan är inte något skämmigt eller obetydligt – det är makt.
I slutet på 2010-talet när den så kallade alternativhögern var på frammarsch tog man till sig begreppet metapolitik som utgör en slags filosofisk syn på politik som för de högerextrema innebar; ”att göra det otänkbara tänkbart”. Man insåg att man var för få för att skapa förändring på egna meriter. Förändringen kunde dock bli möjlig om det gick att påverka språket och attityden hos oss i den breda mittfåran. Och vi svalde betet med hull och hår.
Alt-right bygget kraschade snart som de flesta andra försök att skapa något stabilt på den politiska ytterkanten. Det metapolitiska begreppet däremot fick eget liv och har fortsatt att vinna mark långt efter att alternativhögerns klistermärken bleknat på stadens lyktstolpar.
När man betraktar det politiska samtalet idag är det fyllt med sådant vi aldrig kunde drömma om att etablerade politiker skulle säga för bara nåt tiotal år sedan. Det pratas oblygt om återvandring, begränsning av asylrätt och till och med folkutbyte. Det protesteras mot prideflaggor och mot att män får läsa sagor för barn om de bär kvinnokläder. Listan kan göras lång och den saknar partitillhörighet.
Det är här vi mainstreammänniskor sviker oss själva och varandra. Det är lite som Kejsarens nya kläder. Hade vi sagt till våra politiska företrädare – Men hallå! Det här är inte ok! Då hade kanske magin varit bruten och kejsaren stått där naken. I stället har vi valt att haka på. På våra omhuldade sociala medier publicerar vi rasistiska, homofoba, misogyna och antisemitiska ”skämt”. Vi hänger ut icke dömda personer på facebooksidor specialgjorda för offentlig lynchning, inte olikt de stupstockar jag länge trott var förpassade till historieböckerna en gång för alla. ”Vi” står i värmen och pekar på ”dom”. De där som inte ser ut som oss, eller som av andra skäl inte är som vi. Det är inte heller så att de står där ute i kylan för att de inte vill komma in – utan för att vi inte låter dem.
Kvar i rännstenen ligger tilliten till varandra och till samhället, smutsig, trampad på och kippar efter andan.
Det paradoxala är att vi med samma tekniska framsteg som skapat detta elände kunde vi, borde vi ha stärkt vår gemenskap och tillit, inte tvärtom.
I stället för att använda våra nya språkverktyg till att skapa splittring och skjuta tilliten mellan oss människor i sank har vi oanade möjligheter till att göra vår röst hörd och att använda vårt språk som en positiv kraft. Med hjälp av sociala medier kan vi idag träffa människor vi annars aldrig skulle ha mött. Vi kan upptäcka våra likheter och lära av våra olikheter. Vi kan i realtid reagera och agera på våld och orättvisor och stå upp för varandra på ett sätt som inte tidigare varit möjligt. Plötsligt har språket fått en ny kraft.
Vi som vill väl, vi som är naiva nog att tro att förändring är möjlig är trots allt fler än belackarna. Du kanske tänker att det krävs stora uppoffringar och ett starkt engagemang – men det fina är att vi inte ens är tvungna att ställa oss på barrikaderna för att göra skillnad – Vi behöver bara låta bli att ledas dit vi inte vill gå.
//Lars
