Ser tillbaka på ett år som handlat en hel del om hur ”den nya extremismen” tar allt större utrymme. Med det menar jag inte att det växer fram nya extremistmiljöer utan att de vi redan känner hittar nya vägar att sprida sitt hat. Den tydligaste trenden är det ansiktslösa hatet på nätets anonyma chattforum. Detta leder i sin tur till att nya grupper exponeras och att allt yngre möter våldsbejakande retorik i sin vardag. Det är också där som den ensamagerande gärningspersonen finner sin näring och sociala hemvist.
Vi ser att det sker, vi förstår att det är problematiskt och att det kommer kräva nya arbetssätt.
Men handen på hjärtat – Gör vi något åt det?
Det kognitiva glappet
Upprepning är kunskapens moder sägs det. Ok du fattar säkert vad jag är ute efter. Genom att återkommande lyfta, exempelvis hur extremistmiljöerna förändras så lär vi oss hur det funkar. So far so good. Det är liksom inte det som är problemet. Vi kan massor med saker men hur använder vi det vi lär oss? Allt för ofta ser jag ett beteende hos oss människor som kan beskrivas som ett kognitivt glapp. Vi vet – men vi agerar inte på vår kunskap.
Under många år arbetade jag som ANDT-samordnare i en värmländsk kommun. Vartannat år gjorde vi kvalificerade mätningar om i vilken utsträckning våra ungdomar drack alkohol och brukade tobak. I snygga grafer kunde vi se hur många procent som rökte regelbundet och i vilken ålderskategori högkonsumenten av alkohol befann sig. Vad gjorde vi då med all denna kunskap? Visst satte vi in lite olika åtgärder som baserades på resultaten. Oftast handlade det om att upplysa om att langning inte är tillåtet och få tobaksbutikerna att hålla på åldersgränserna. Sällan eller aldrig tittade vi på siffrorna för att försöka förstå vad de ville berätta. Vi satte plåster på såret men vi tog oss inte tid att fundera på varför skadan uppstod från första början.
Jag ser ibland samma förhållningssätt idag kring arbetet mot extremism. Vi reagerar när det klottras hakkors på skolan och vi ser såklart till att förklara för den som gjort det att det är fel och inte får upprepas. Men ärligt – när tar vi oss tid att sitta ner och lyssna till varför?
Allra tydligast kanske det blev efter skolattacken i Eslöv i augusti förra året. I Agerabloggen november -21 skriver jag om; Hur Polisen visste. Att hemmet var bekymrade över sin son. Att socialtjänsten hade ärendet på sitt bord och om hur skolan till och med var oroliga för att något allvarligt kunde hända. Dessutom läckte pojken information på en chattsida om att det skulle ske.
Vad gjorde man med all denna kunskap? Ringde 112 när attacken var ett faktum.
Läste en artikel från Segerstedsinstitutet häromdagen som handlade om hur skolor på klassiska bruksorter hanterar problem med rasism och högerextremism.
Livsnerven, bruken som i generationer gett orter stolthet och framtidstro har i takt med bristande lönsamhet och omlokaliseringar lämnat samhällen som nu sakta håller på att falla i glömska. Ibland har detta lett fram till bristande tillit och en negativ självbild där uttryckssättet kommit att präglas av rasism och nazism.
Där borde vi ha en hel del att lära, eller…?
Även här kan man skymta effekten av det jag kallar vårt kognitiva glapp. Skolorna var väl medvetna om problemen. Deras förklaring till de rasistiska uttrycken var ofta kopplade till den ”bruksortsmentalitet” som man ansåg forma platsen. Utifrån den hade man också låga förväntningar på sina elever. Något som riskerar att förstärka bilden av en förlorare i verklighetens Monopol.
Det man gjorde på dessa skolor var att konstatera och till och med ibland ursäkta handlingen med hänvisning till ortens karaktär och tradition. Sällan försökte man på riktigt förstå hur ungdomarnas krympande framtidsutsikter exempelvis kunde vändas till hat mot de nysvenskar som försökte hämta kraft i bruksortens tomma lägenheter, eller mot det samhälle som glömt deras existens.
Vart vill jag då komma med denna dystra observation? Jo, att det i själva verket kanske inte är så svårt.
Helt klart är att vi behöver hjälpas åt. Forskarvärlden kanske måste bli lite bättre på att förstå praktikernas verklighet samtidigt som vi som möter problemen i vår vardag verkligen utnyttjar all den kunskap som forskningen skänker och gör praktisk handling av deras resultat.
Tittar vi på verkligheten är den inte alltid så komplex som vi ibland vill göra gällande. Det är rätt sällan som den hakkorsklottrande ungdomen på allvar vill införa en etniskt vit stat med hjälp av brutalt våld. Det han oftast vill, är i stället att bli sedd, att bli lyssnad till och att någon faktiskt försöker förstå de rädslor han bär inför en osäker framtid.
Låt denne någon vara Du.
/Lars
