Nu närmar det sig. Hösten är här och den krispiga friska luften vi alla känner igen har gjort sitt antågande. Luften som vittnar om skolstart och förväntan för vad hösten ska medföra. Just i år kommer vinden med en särskild reflektion. Tankar över det som upplevs som kärnan och grundbulten i vår demokrati. Den 11 september går Sverige till val. Alla myndiga får i demokratisk ordning lägga sin röst. Det är högtidligt och vi ska vara både stolta och tacksamma för vår demokrati. Att ingens röst väger mer än någon annans. Det får mig dock att tänka på att demokratin i sin renaste form inte nödvändigtvis innebär allas lika rättigheter.
Demokrati, folkstyre, kan i praktiken se ut på många olika sätt. Det är bara att göra en snabb utblick i västländer för att inse att vi gör ganska olika, men alla kallar vi det demokrati. Det alla demokratiska system har gemensamt är att majoriteten bestämmer över minoriteten. Känns rimligt för de flesta. Men vad skulle hända om majoriteten bestämmer att en viss minoritet inte ska få anses vara likvärdiga medborgare? Inte få gå i skola? Inte få driva företag? Inte få röra sig fritt? Tankarna går genast till några av Europas mörkaste år. För att motverka en sådan utveckling behövs ett komplement till demokratin. En maktbegränsning som reglerar vad majoriteten faktiskt inte får besluta om. Den regleringen kallar vi för mänskliga rättigheter.
Mänskliga rättigheter gäller alla människor, överallt, hela tiden. De mänskliga rättigheterna begränsar till och med vad demokratiskt valda parlament får bestämma om. Enligt de mänskliga rättigheterna har alla människor exempelvis rätt till yttrandefrihet, religionsfrihet och rätt till utbildning. Det får ingen majoritet begränsa för en minoritet. Vi har en uppsättning rättigheter för att vi är människor, som ingen ska kunna ta ifrån oss.
Vi vet tyvärr att de mänskliga rättigheterna inte respekteras på många platser i världen. Även Sverige har nyligen fått kritik för att man bryter mot flera artiklar i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Sverige är självklart ett föredömligt land när det gäller mänskliga rättigheter på många plan, men vi får inte nöja oss, tänka att det är gott nog.
Även vi på Agera Värmland känner av förändringens vind. I mitten på augusti började Sara Johansson sin tjänst som analytiker hos oss vilket känns fantastiskt. Dessutom har vi precis fått två praktikanter från Karlstads universitet som ska vara hos hela höstterminen. Johan Nielsen och Louise Claesson. Vilken energi och möjlighet för oss alla. Jag kan knappt vänta på att se vad mycket spännande möten och viktig verksamhet den här hösten har att bjuda på. Och att få lära känna och leda människor som brinner för allas lika rätt lika mycket som jag. Jag stannar till och njuter av septembersolen lite extra med tillförsikt, andas in.
Det 11 september är det val och jag hoppas Sverige fortsätter vara ett land som står upp och arbetar för mänskliga rättigheter. Det kommer vi på Agera Värmland att göra!
Per Hydén
Verksamhetschef