Det finns händelser som väcker starka känslor. Som etsar sig fast i minnet. Händelser som kanske ger melankoliska, upprörda eller överväldigande känslor. Händelser som kan leda till ett engagemang i att vilja se förändring. Ett exempel på det är händelserna som i skrivande stund utspelar sig i Iran och alla har nog hört om Mahsa Amini och hennes mod. Det är om henne och det hon stod upp för som är huvudfokus för denna text.
22-åriga Mahsa Amini greps av iransk moralpolis i Tehran för cirka två veckor sedan, för att hon inte skylde sitt hår tillräckligt. Vid ingripandet slog polisen inte bara hennes huvud mot en polisskåpbil, hon blev dessutom slagen med batong. Amini hamnade i koma under tiden i häktet, och några dagar senare avled hon av en hjärtattack, enligt iransk polis. En dödsorsak som har blivit ifrågasatt av omvärlden. Händelsen med Mahsa Amini spred sig som en löpeld via nyhetsplattformar och sociala medier. Iranska medborgare, både kvinnor, män och unga, har svarat regimen med protester runt om i landet, något som även civila och politiker bortom iranska landsgränser har stått bakom. Det är inte första gången som stora protester för upprättelse och frihet har präglat tidsperioder i Iran. Det som hände Amini är ett av flera startskott för ett försök till att störta den teokratiska regimen. En regim som just nu försöker förhindra ännu en revolution, något som hänt ett flertal gånger sedan den islamistiska regimen tog makten år 1979.
Sedan lång tid tillbaka är ett flertal sociala medier, såsom Facebook, Youtube och Twitter, blockerade av iranska myndigheter. Utöver detta har Iran strypt internetanvändningen under tider då demonstrationer och protester har pågått i landet, en åtgärd till att försöka dölja iranska säkerhetsstyrkors förtryck mot civila. Internetavstängningar har rapporterats även under nuvarande protester, något som gör det svårt för omvärlden att få någon form av verifierad information eller exakta siffror på exempelvis dödsantal i samband med protester. Men, av det som florerat på sociala medier under den senaste tiden finns det en tydligare klarhet i andra saker som hänt. Förutom bilder och videor där vi ser iranska medborgare som vädjar om förändring, så har andra symboliska handlingar utförts för att hedra Amini. Kvinnor som män har bland annat klippt av sig sitt hår och kvinnor har bränt sina huvudsjalar, detta för att protestera mot landets obligatoriska hijab-lag. På universitet i Tehran har studenter strejkat och protesterat likaså, vilket ledde till att det islamiska revolutionsgardet kallades dit och började hota studenter att upphöra med protesterna och gå tillbaka till deras lektioner på universitetet. Trots att studenterna gick tillbaka till campus så började det beväpnade revolutionsgardet skjuta med paintball-kulor och arresterade studenter på ett oaktsamt sätt. De kvarvarande studenterna lever nu, mer eller mindre, i fångenskap på universitetscampuset.
Året är 2022, snart 2023, och kvinnor, män samt barn världen över lever fortfarande under förtryck. Det handlar om människor som försöker utkräva sina grundläggande mänskliga rättigheter. Människor som Mahsa Amini och de många andra i Iran som med sin frihet eller sina liv får betala för att de står upp. Låt oss heller inte glömma bort att Iran bara är en av flera nationer där medborgare vill ha en samhällsförändring. Det känns viktigt att uppmärksamma och göra det vi kan för de människor som till denna dag inte har samma privilegier gällande mänskliga rättigheter eller yttrandefrihet som vi i Sverige. Där länder i stället präglas av korruption, polarisering eller krig. Där människor fortfarande kämpar för frihet och sin rätt till eget liv.
Den digitala arenan ger oss möjligheten till att ta del av händelser som sker på platser långt bort. Det ger oss möjligheten till att se och höra människor. Det ger oss möjligheten till att sprida bilder och videoklipp, vilket kan medföra att människor uttrycker åsikter eller tar initiativ. Det ger oss möjligheten till att agera. Mahsa Amini och händelserna i Iran skapar en medvetenhet hos oss vi inte längre kan blunda inför. Vi tänker att vi inte vill att det ska vara så här. Det får inte ske. Att vi vill se förändring. Och det är vi sällan ensamma om att tycka. Utan att du, tillsammans med resten av världen, står enade i medmänsklighet. Det blir en slags global gemenskap i att vilja se och generera förändring för andra människor. En gemenskap där engagemanget forceras med hjälp av den digitala arenan.
Känslorna jag beskrev i inledningen, använd dom. Använd dom till att engagera och informera andra genom att sprida bilder, videoklipp och kunskap. För när vi globalt uppmärksammar enskilda individers kamp, desto större blir pressen på de ledande skikten och utsikterna till förändring.
Louise Claesson
Praktikant
Källor: Amnesty.org & CNN.com