Att arbeta med individstöd inom ramen för våldsbejakande extremism innebär att man möter människor som ser sig leva i ett samhälle som totalt har havererat. Ett samhälle så korrupt att det måste störtas med våld, brännas och byggas upp från grunden.
Jag lever också i det samhället. Visst, jag ser sprickor och skavanker, men jag ser också ett gott samhälle med en fungerande demokrati. Ett samhälle där alla får gå i skolan, ha näst intill fri sjukvård och där man kan tänka och uttrycka sina tankar om nästan vad som helst.
Hur kan vi se så olika på samma plats – Och vad kan vi göra för att vi båda ska kunna leva tillsammans utan att den ene vill klösa ögonen ur den andre.
Vi ser ”dom” som ett problem. Men vi då – Är vi så mycket bättre
Våld, extremism och terrorism ÄR ett problem. Det är jag den förste att skriva under på. Vi betraktar med viss vånda och kanske en aning avsky den radikaliserade som förespråkar våld och uttalar sig kränkande om kvinnor, HBTQI-personer, minoriteter och andra som inte platsar i hans universum. Vi anklagar honom. Jo, det är ofta en han, för att vara trångsynt och hänge sig åt ett exkluderande där hans ”Vi” blir en mur mot ”Dom”.
En sak som ofta slår mig i det här jobbet är att vi har så svårt att se en helhet. Handen på hjärtat, hur ofta ställer vi oss frågan varför det ser ut som det gör? I arbetet mot extremism och i vår goda strävan att göra skillnad blir vi också den som pekar finger. Vi pekar på den extreme och säger – Han är ett problem. När vi i stället skulle fråga oss – Hur kunde det bli så här?
Ingenting uppstår i ett vakuum. Det finns orsaker till att vissa känner sig utestängda så till den grad att man hellre vill riva ner än att vara en del av det. Vi benämner det ibland som Push och Pullfaktorer, eller på svenska, drivkrafter. Ska vi råda bot på problemen med extremism kanske det är i den här änden vi måste börja.
När vi pratar om den allt hårdare tonen på sociala medier och spelchattar kanske vi samtidigt ska fundera över den politiska retoriken bland våra folkvalda. Eller när den radikaliserade bemöter oss med hat bör vi också tänka på hur han bemöts av det samhälle han hatar. Menar vi allvar med våra fina ord om inkludering måste vi också anstränga oss. Om vi på riktigt kan förstå styrkan i utanförskapets vanmakt ökar chansen att vi ställer rätt frågor när vi möts. För det är först i mötet som en möjlighet till förändring uppstår.
Jag befinner mig på insidan i samhället, jag erkänner det. Jag är dessutom man, vit och medelklass. Allt detta ger mig en rad privilegier. Men med privilegier kommer också ansvar. Ett ansvar som innebär att det är jag som måste öppna och bjuda in, fundera på varför andra inte känner att de har tillträde och kanske inte minst försöka bidra till att sprickorna tätas innan de blir klyftor som med tiden utvecklas till avgrunder.
/Lars
