En fråga vi på Agera Värmland ofta får är hur vanligt diskriminering är i Sverige, samt hur den tar sig uttryck. Veckans blogginlägg gör därför ett försök att svara på dessa frågor utifrån två viktiga rapporter på området samt erfarenheter från vårt arbete mot diskriminering.
Först är det på sin plats att definiera diskriminering utifrån Diskrimineringslagen. Diskriminering innebär ett missgynnande/negativ behandling på grund av en eller flera av de sju diskrimineringsgrunderna; kön, könsidentitet/könsuttryck, religion eller annan trosuppfattning, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Diskrimineringslagen verkar inom en rad samhällsområden såsom arbetsliv, utbildning, hälso- och sjukvård samt handel med varor och tjänster. Det finns olika former av diskriminering, exempelvis direkt diskriminering, trakasserier, sexuella trakasserier och bristande tillgänglighet.
I våras släppte Diskrimineringsombudsmannen (DO) rapporten Förekomst av diskriminering 2023. Den visar att diskriminering fortfarande är ett stort problem i samhället samt att vissa grupper är särskilt utsatta. Styrkan med rapporten är att den väger in flera datakällor och undersökningar från flera olika myndigheter och andra aktörer. Sammanfattningsvis visar rapporten att 500 000 människor upplever diskriminering på jobbet varje år i Sverige. Enligt rapporten är det vanligast med upplevelser av diskriminering som har samband med kön, etnisk tillhörighet eller ålder. Kvinnor och yngre uppger i högre utsträckning att de upplever diskriminering. 300 000 människor upplever sexuella trakasserier på jobbet varje år. I skolan domineras upplevelserna av diskriminering grunden funktionsnedsättning och att barn- och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får det stöd och anpassning de har rätt till.
Det första som jag har svårt att släppa är att en halv miljon människor upplever sig diskriminerade på sitt arbete varje år. Det är en enorm siffra. Trots vårt starka skydd mot diskriminering i Diskrimineringslagen är det ändå så många. Det ska sägas att upplevelser av diskriminering inte är samma sak som faktiskt diskriminering i lagens mening. Men det visar ändå på ett enormt stort problem. Trots att det nu gått ganska många år sedan #MeToo så är det ändå 300 000 människor som upplever sexuella trakasserier på jobbet varje år.
Diskriminering kan ta sig flera olika uttryck. I arbetslivet är de vanligaste problemen trakasserier och sexuella trakasserier. Vilket i praktiken kan innebära sexistiskt språkbruk, rasistiska skämt eller kränkande jargoner. Sexuella trakasserier kan också innefatta tafsningar eller oönskade närmanden vilka är beteenden som också i många fall kan vara brottsliga. Vidare ser vi också att diskriminering sker i rekryteringsärenden, exempelvis att man väljs bort på grund av graviditet eller ålder. Funktionsnedsättning är den diskrimineringsgrund som är vanligast förekommande vad gäller anmälningar till DO. Varför det ser ut så när andra undersökningar i DO:s rapport samtidigt visar att de vanligaste upplevelserna av diskriminering har samband med kön, etnisk tillhörighet och ålder är svårt att svara på.
I skolans värld ser vi som sagt att diskriminering oftast handlar om brist på anpassningar och stöd utifrån funktionsnedsättning. Dock är även kränkande språk ett stort problem. I Friends rapport Mobbningens förekomst framkommer det att hälften av tillfrågade elever mellan 9-18 år har upplevt kränkningar och/eller trakasserier vid enstaka tillfällen eller oftare under de senaste två månaderna.
Det går förstås att säga hur mycket som helst om de här undersökningarna och den data som finns kopplat till diskriminering i Sverige. Men för detta blogginlägg ville jag visa på de övergripande trenderna, vilka tyvärr är dystra. Både arbetsgivare och utbildningsanordnare måste ta ett större ansvar. Vi behöver skapa inkluderande arbetsplatser och skolor där det är accepterat att anmäla när något inte står rätt till. För något vi ser på Agera Värmland som ett stort problem är rädslan för bestraffning vid anmälan av diskriminering. Många vågar helt enkelt inte anmäla eller påtala brister. Sverige kan bättre och vi kan alla hjälpas åt att skapa ett mer inkluderande samhälle fritt från diskriminering.
Per Hydén
Verksamhetschef
