En fråga som de flesta av oss har hört i ett eller annat sammanhang. Kanske också en fråga flera av oss har ställt vid något tillfälle när inte vår humor tagits emot på önskvärt vis. För visst är det så att vi alla har en intention med våra skämt. Vi vill skapa skratt, samhörighet och glädje. Göra livet lite mer lättsamt och roligt enligt devisen – ”ett skratt förlänger livet”. Humor kan vara ett kraftfullt verktyg för att inkludera i en grupp. Men vad händer när skämten faktiskt sårar? Vad händer när humorn kränker någons värdighet? Humor kan verka både förenande och uteslutande, som ett tveeggat svärd som inte alltför sällan slår slint.
I en färsk rapport* uppskattar Diskrimineringsombudsmannen (DO) att 500 000 personer upplever sig diskriminerade varje år i Sverige. Flertalet av dessa gör det inom skola och arbetsliv i form av trakasserier eller sexuella trakasserier (former av diskriminering). Skämt med inslag av exempelvis sexism eller rasism ingår här. Trakasserier, sexuella trakasserier och andra kränkningar kan förstås vara annat än skämt som går över gränsen, men just humorn lever i ett gränsland som är känsligt och där risker finns. Det är i alla fall uppenbart att det är ett problem för väldigt många människor. Människor som måste gå till jobbet eller skolan med en klump i magen.
Så vad är det med just skämt och humor? Hur kommer det sig att vissa tycket något ”bara är ett skämt” medan andra blir kränkt i sitt innersta? Det är inte alltför sällan en subjektiv upplevelse. Men det är först viktigt att slå fast att en del skämt är uppenbarligen kränkande och opassande som inte hör hemma i skolan eller på en arbetsplats. Hit hör ovan nämnda teman och andra former av nedsättande skämt utifrån exempelvis sexuell läggning, religion eller funktionsnedsättning. Det finns en gräns och den måste arbetsgivare och utbildningsanordnare vara extremt tydliga med. Där finns ingen subjektivitet eller tolkningsutrymme värt att diskutera. Det är förstås inte endast en fråga om rättigheter och skyldigheter utan handlar också om vad som är lämpligt och professionellt beteende.
En springande punkt i sammanhanget är också var skämtet dras. Vissa saker är förstås helt upp till var och en att skämta om i hemmet. Men på arbetsplatsen eller i skolan gäller andra regler i form av Diskrimineringslag och arbetsmiljölagar. Det är begränsningar i vår yttrandefrihet i syfte att skydda oss alla från kränkningar och diskriminering. Skydd som vi alla åtnjuter som grundar sig i våra mänskliga rättigheter. Man kan alltså inte svära sig fri från konsekvenser av sina skämt med ”jag har ju yttrandefrihet!”.
Sen var det ju det här med subjektiviteten. Tolkningen. Den svårnavigerade gråzonen där det kan vara svårt utifrån sett, kanske som chef eller lärare, att avgöra om det är en kränkning eller inte. Den som upplever sig kränkt har rätt till den känslan och har till mångt och mycket tolkningsföreträde. Det kan också vara så att den som fällt skämtet helt ärligt inte menade att såra eller kränka. Det som krävs här är dialog.
Vi behöver mötas som människor och skapa förståelse. Vi behöver prata om det som skämtats om, varför man inte menade att såra och varför mottagaren ändock blev sårad. Ha en dialog om kulturen och jargongen så alla känner sig inkluderade. Här behöver ledarskapet kliva fram och ta taktpinnen. För en öppen dialog blir inte alltid bra. I många fall blir vi defensiva och anklagade vilket inte banar väg för lösning. Chefer och lärare behöver skapa en lärande kultur där vi i grunden vill varandra väl. Där vi kan prata om våra relationer och kommunikation på arbetsplatsen utan att känna sig personligt påhoppad.
Ibland möts viljan till dialog av ifrågasättande i form att ”ska vi inte bara jobba på istället för att prata om sånt här tjafs och slösa tid?” Det som dessa missar är att en dålig arbetsmiljö är extremt kontraproduktivt. Det påverkar lönsamhet, engagemang och medarbetares välmående negativt. Det är alltså en god investering att lägga tid på att prata kring hur vi kommunicerar och är mot varandra. Om argumentet att allas lika rättigheter och möjligheter inte räcker att stå för sig självt.
”Får man inte skämta eller?” – Jo självklart får man skämta! Humor är en stor kraft till samhörighet och arbetsglädje, vilket påverkar arbetsmiljön positivt. Men ställ dig frågan vad som är roligt och lämpligt att skämta om på en arbetsplats eller i skolan. Ställ dig också frågan vad som är viktigast, att jag får skämta om det jag tycker är roligt eller att alla ska trivas i min närhet. Ett enkelt svar om du frågar mig.
Per Hydén
Verksamhetschef
