Idag är det 27 januari. En dag som för mig och många andra handlar om att alltid minnas – aldrig glömma. Jag pratar naturligtvis om Förintelsen. Runt om i landet högtidlighålls idag minnet av alla de som dödades bara på grund av en politisk idé att de inte hörde till.
Förintelsens minnesdag är dock inte bara en minnesdag – Utan det är i allra högsta grad en påminnelsedag.
Det är ett faktum att våra ögonvittnen blir färre och snart är alla borta. Det ger oss som finns kvar ett ansvar att föra deras berättelser vidare så att ingen kan komma och påstå att det inte har skett. Eller ännu värre att vi ska upprepa misstagen som en gång gjorde Förintelsen möjlig.
Förintelsen bortom de överlevande
De senaste åren har det blivit tydligt att vi är på väg in i en ny tid i förhållande till Förintelsen. De som utifrån egna upplevelser kan berätta om fasorna blir allt färre och idag finns i princip ingen kvar. Under förra året lämnade både Emerich Roth och Hedi Fried och året innan den siste i Värmland som tvingades uppleva fasorna, Joost Lakmaker.
Ansvaret vilar nu på dig och mig, så försök inte att smita undan. För vi vet vad som hände när 1930-talets du och jag vände bort blicken.
Vägen till Förintelsen brukar beskrivas i fem steg; Identifikation, Segregation, Koncentration, Deportation – och Förintelse
Under alla dessa steg deltog helt vanliga människor i processen, särskilt under de första som på sätt och vis var de viktigaste och som gjorde de sista stegen möjliga.
Man ska aldrig jämställa nutida händelser med fasorna under nazitiden och jag tänker inte göra det i den här texten heller. Däremot är det viktigt att förstå de drivkrafter som fanns då för att i tid upptäcka mönster och likheter idag så att vi kan undvika att saker utvecklas i fel riktning.
Handen på hjärtat, har vi de reflexer som gör oss immuna mot den sortens tankar?
Om jag ska återkoppla till de fem stegen så handlade det första steget, identifikation om att tyska hemmafruar fick i uppdrag att ange vilka som bodde i deras trappuppgång, vilka som var judar och var de arbetade. Hur skulle vi idag reagera om någon ville införa ett angiverisystem? Skulle vi vara vakna och inse att det vore fel eller skulle vi snällt göra som vi blev tillsagda?
Steg två, segregation var ett sätt där man genom lagar och förordningar gjorde skillnad på invånarna där avståndet mellan den som fick höra till och den oönskade ökade. Hur starkt skulle vi protestera om det i Sverige kom förslag att alla inte skulle vara lika under lagen?
Då, är tyvärr inte helt väsensskilt från nu.
Det som hände innan Förintelsen var en lömsk process som vi brukar benämna som normförskjutning. Sakta smyger sig nya värderingar inpå oss och innan vi förstår vad som hänt har vi förflyttat gränser för vad som är möjligt att tänka, säga och kanske göra. Extremhögern idag har detta som en politisk idé. Man kallar det för metapolitik, eller ”att göra det otänkbara tänkbart”. Genom att sprida sina idéer i sociala medier ofta förklätt till humor och satir missar vi det faktiska budskapet och delar gladeligen vidare utan att vare sig tänka på eller förstå konsekvensen av vårt handlande. Det otänkbara blir i allt högre grad tänkbart.
Sverige är idag inte den humanistiska stormakt vi en gång var. Gör det att vi också är sårbara för dessa metapolitiska budskap? Tyvärr finns tecken som tyder på att vi vacklar.
Just därför är Förintelsens minnesdag så viktig. En dag då vi för en stund stannar upp, tänker efter. Ja, kanske till och med upptäcker att vi är på väg ur kurs så att vi i tid kan korrigera.
Ögonvittnena är borta.
Ansvaret vilar nu på dig och mig, så försök inte att smita undan. För vi vet vad som hände när 1930-talets du och jag vände bort blicken.
/Lars
