Mänskligt handlande och de resor de kan ta oss på är sannolikt bland det mest komplexa vi kan försöka begripliggöra. För att förstå de drivkrafter som får våra livshjul att snurra krävs ofta att såväl materiella som sociala och kulturella aspekter tas i beaktande. Vad är egentligen viktigast för att motivera en person att ställa klockan och gå upp tidigt på morgonen för att ta sig till arbetet – lönen, arbetsuppgifterna eller gemenskapen med kollegorna? Svaret är långt ifrån alltid givet. I denna text kommer jag resonera kring olika perspektiv på mänskligt handlande – ett tema som är viktigt att stanna upp och fundera kring inte minst då man arbetar med människor som ibland kan ha gjort livsval som framstår som moraliskt tvivelaktiga.
Ett klassiskt teoretiskt dilemma inom sociologin handlar om aktörskap kontra social struktur. Är vi människor kreativa varelser som aktivt styr våra livsvillkor och -banor? Eller är det mesta vi gör egentligen resultatet av sociala krafter som ligger utanför vår kontroll? I diskussioner kring varför vissa individer dras in i våldsbejakande extremistiska eller kriminella miljöer är det inte ovanligt att konfliktytan mellan dessa två varandra motsatta perspektiv blir tydlig. Utifrån aktörsperspektivet betonas mänsklig agens och individers fria vilja. Resultatet blir då att förklaringen till en individs handlande står att finna inom personen i fråga. ”Jag är av åsikten att alla har ett eget val”, sade en bekant till mig häromdagen. Hen menade att om en människa lever i kriminalitet eller ansluter till en extremistisk rörelse så är det resultatet av en avstannad moralisk kompass och en kedja av klandervärda val och beslut för vilka individen själv står ensam ansvarig. Enligt min samtalspartners logik är individen då en ”dålig människa” och får som sådan skylla sig själv. Utifrån ett sociologiskt perspektiv måste emellertid den typen av egenskapsförklaringar, som försöker förklara det som händer genom att fokusera på individers ”inneboende” egenskaper, betraktas som bristfälliga. Utifrån strukturperspektivet betraktas människan i stället som i huvudsak styrd av yttre strukturer. Detta innebär att samhället så att säga har företräde framför individen. Utifrån ett sådant synsätt förläggs förklaringen utanför individen, i strukturella förhållanden bortom den enskilda personen.
Men vad är då en struktur? Om vi zoomar ut och iakttar våra sociala sammanhang på avstånd kan vi se att dessa inte är helt slumpmässigt ordnade utan att de följer vissa återkommande och över tid bestående mönster. Det finns en regelbundenhet i det vi gör. Sociala strukturer kan jämföras med fysiska, så som byggnader. De finns utanför oss och begränsar oss, men möjliggör och underlättar också handling. Om vi befinner oss i ett rum så har vi väggar runt omkring oss och om vi vill gå ut så får vi göra det där det finns dörrar. Vill man ta sig över ett vattendrag så får man kanske gå längs med kanten tills man kommer till en bro. Detta gäller även sociala strukturer – de sätter ramar för vårt sociala handlande och vad som är möjligt eller inte i vissa situationer. Men precis som vi kan strunta i den där bron och simma eller vada över vattnet, så är vi inte helt utlämnade åt sociala strukturer. Även om de utövar ett stort inflytande på oss så ska vi komma ihåg att de inte är materiella, de är inte gjutna i betong, utan det finns en ömsesidig påverkan mellan aktör och struktur. På samma sätt som våra handlingar påverkas av strukturer är det ju våra handlingar som bygger upp strukturerna i fråga – och det som är socialt skapat är också socialt föränderligt. Exempel på sociala strukturer i ett samhälle är uppdelning mellan kvinnor och män i utbildningssystem och på arbetsmarknaden. Dessa exempel är i sig tydliga illustrationer av att strukturer kan förändras, men att även små förändringar tenderar att ta lång tid att genomföra. För att ge ytterligare ett exempel på hur strukturer inte bara är något som hindrar och håller tillbaka, utan som också möjliggör handling, kan vi ta språket. Detta utgör en social struktur som å ena sidan begränsar oss och styr över vad vi kan säga och vad vi kan tänka, men som också är något vi kan förändra genom vårt sätt att använda det. Språket är, som sociala strukturer över lag, föränderligt. Nya ord tillkommer, som kan få stora konsekvenser och förskjuta hur vi tänker kring olika fenomen. Tillkomsten av pronomenet ”hen” är exempel på en språklig handling som utmanar dualistiska sätt att tänka kring könstillhörighet.
Så vart landar vi då med denna text? Sannolikt är det inte så enkelt att ett av perspektiven ovan alltid har företräde. Vi behöver i stället lära oss att se hur aktörskap och strukturer samverkar med varandra och hur det eftersökta svaret kanske finns både inom och utanför individen. En individs val kan knappast ses som helt fritt från yttre påverkan och omständigheter utan behöver ses som villkorat. Vi har inte alltid möjlighet att välja det vi vill, utan snarare det som är tillgängligt för oss. Den renodlat fria viljan är på det viset en illusion. Samtidigt innebär inte detta att vi helt saknar inflytande över eller ansvar för våra handlingar. Även om vi inte helt kan välja vad vi gör, har vi förstås fortfarande ett ansvar för konsekvenserna av våra handlingar. När vi pratar om individer som befinner sig i våldsbejakande miljöer borde ett mer gynnsamt förhållningssätt än att fokusera på att de ”satt sig själva i den situationen” vara att arbeta med de omkringliggande faktorer vi kan påverka. Genom att arbeta med de strukturella ramar som omsluter individuell handling, och främja hälsa, välbefinnande och inkludering, förser vi samtidigt våra medmänniskors rum med dörrar och våra gemensamma vattendrag med broar. Inte minst i det praktiska och förebyggande arbetet tenderar nämligen det individuella och det strukturella – det stora perspektivet och det lilla – att uppträda hand i hand.
Sara Johansson
Analytiker, VBE
