I morgon den 3e december är det den internationella funktionsrättsdagen, en dag att lyfta fram och fira alla framsteg som sker i och med Funktionsrättsrörelsen, perspektiven på inkluderande samhällen och organisationer och på smarta lösningar som inte bara funkar för vissa utan för så många som möjligt. Men dagen påminner oss också om att vi inte är i mål, för många rättigheter och möjligheter i vardagen är villkorade utifrån vilken funktionsförmåga vi människor har, något vi som antidiskrimineringsbyrå ofta möter.
Funktionsnedsättning är den vanligaste diskrimineringsgrunden i de ärenden som kommit in till antidiskrimineringsbyrån hittills i år. I linje med den årliga nationella statistiken från Diskrimineringsombudsmannen (DO) görs flest anmälningar om diskriminering oftast utifrån funktionsnedsättning.
Antidiskrimineringsbyrån tar emot berättelser om upplevelser av att till exempel behöva försvara varför man har fått eller behöver ett visst stöd på jobbet eller i sin utbildning eller att man inte blir individuellt bedömd i olika typer av beslutsprocesser därför att det finns fördomar om funktionsnedsättningen. Det kan handla om exempelvis bemötande, tillgänglighet till olika platser och funktioner eller i vissa fall om rättsosäkerhet, att inte bli rättvist bedömd.
Många gånger beror diskrimineringen på att det inte finns tillräcklig kunskap eller medvetenhet, dels om själva faktumet att vi människor har olika funktionsförmågor, dels om vad olika funktionsnedsättningar kan innebära i olika situationer.
Brist på inhämtning av kunskap är kanske ett bättre begrepp i sammanhanget eftersom det fångar in underlåtelsen som ibland föregår en kunskapsbrist. Och ja, brist på kunskap kan ju i vissa fall leda till överträdelser av diskrimineringslagen. Vi har dessutom det tredje kapitlet i lagen som innebär att arbetsgivare och utbildningsanordnare aktivt måste förebygga diskriminering utifrån alla diskrimineringsgrunder. Kunskapsbrist slutade med andra ord att vara en ursäkt för att fortsätta göra fel för längesen.
Just kunskapsbrist kanske är en av de saker som med relativt enkla medel kan åtgärdas, kunskap behöver inte kosta något och de allra flesta har tillgång till den. Därför känns det extra orättvist och onödigt att någon fortfarande ska behöva lida för det. Ibland uppstår problem av mer svårlöslig karaktär i tillgänglighetsarbetet, ofta i form av bristande resurser, men ibland handlar det tyvärr också ”bara” om otillräcklig kunskap och det måste vi alla hjälpa till och hjälpas åt att förändra.
