Rasism, antisemitism och islamofobi har länge kantat den högerextremes väg. Nu börjar även den gamla patriarken att vakna till liv vilket gör att toxisk maskulinitet och begreppet manosfär får läggas till de övriga epiteten.
Om man på ett enkelt sätt ska förklara nyordet manosfär kan man säga att det är en idéströmning som fokuserar på biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Det handlar inte så mycket om att ta avstånd från kvinnor i sig utan från den kvinnliga frigörelsen, feminism och en liberal könsmaktsordning. Inom manosfären vill man återupprätta hierarkiska och patriarkala strukturer där mannen representerar makt medan kvinnans roll är lydnad. Kampen för jämställdhet har enligt manosfärens tillskyndare utvecklats till en kraft som förtrycker män och traditionell maskulinitet. Ett hot som man anser måste bemötas och bekämpas – Ibland med alla till buds stående medel.
Kvinnor och transpersoner – utgrupp för den hatande högerextrema mannen
Inom de högerextrema miljöerna, framför allt den rasideologiska har ras och etnicitet läng varit ledstjärnor i kampen för den vita rasens överlevnad. Idag håller fokus på att flyttas när hypermaskulinitet blir en allt viktigare del av rörelsen. Huvudfienden är inte längre den invandrade rasfrämlingen utan den som gjort dennes inträde möjligt – Den liberala feministen.
Manlig dominans har alltid funnits som en ingrediens i dessa miljöer. Det som nu händer är att maskulinitet flyttar fram positionen och blir en central kraft. Ett tydligt exempel på detta ser vi i de ”Active Clubs”, små lokala och i princip ledarlösa grupper med fokus på träning och kampsport som växer upp som svampar ur jorden just nu. De nya syndabockarna är allt som inte andas pur manlighet. Rädslan för svaghet driver högermannen framåt där hatet riktas mot allt som inte står för det han definierar som styrka. Modet för honom sitter i biceps och knytnävar och han fruktar styrkan hos den som vågar vara sig själv och bryta stereotypa mönster. Det är därför som transpersoner utgör ett extra starkt hot genom att ifrågasätta vad begreppet man innebär.
Inom manosfären finns dock en kvinna vid hans sida, åtminstone i hans föreställningsvärld. Begreppet ”Tradwife” står för kvinnor som ansluter sig till den patriarkala ordningen. En kvinna som sköter hemmet, pysslar om mannen och framför allt – föder hans vita barn. Den traditionella familjen blir en idealbild där Handbok för husmödrar ligger som en coffee-table bok bredvid diskbänken.
Som vanligt finns också de som vill gå längre – betydligt längre. Män som uppvisar förakt mot kvinnor. Kvinnor som inte lyder har ingen plats i hans universum. Ett exempel på denna toxiska maskulinitet hittar vi i delar av Incelrörelsen där egna tillkortakommanden skylls på den fria kvinnan. Eller som hos Breivik som i sin idealvärld ville se ett samhälle helt utan kvinnor där syntetiska livmödrar sköter reproduktionen.
Behöver vi då oroa oss för utvecklingen eller handlar det här om några få män i marginalen?
Som så ofta är svaret både ja och nej. De som är redo att skada och döda för att skapa en manlig hegemoni är relativt få, även om det är en klen tröst för den som riskerar att drabbas. Samtidigt ser vi att även denna fråga tenderar att sippra ut i mainstreampolitiken. Någon som inte minst transpersoner fått märka av när deras plats i det offentliga rummet ifrågasätts.
Det finns därför många skäl att höja ett varningens finger. Det är inte bara kvinnor och HBTQI-personer som riskerar att utsättas av mansofärens tillskyndare. I förlängningen utmanar deras auktoritära idéer det demokratiska grundfundament som vi så länge tagit för givet.
Makt kan vara en förtärande kraft, särskilt svårt verkar vi män ha att hantera den. Därför är det nog bäst att vi alla hjälps åt så att nyordet manosfär inte blir en trend utan en parentes.
/Lars
