När man jobbar med frågor relaterade till så kallad ”våldsbejakande extremism” blir våld – av naturliga skäl – en ofta inlemmad del i ens dagliga funderingar. Vi människor har generellt ett slags inbyggt motstånd mot att bruka våld – och vill dessutom gärna betrakta oss själva som moraliskt högtstående varelser. Samtidigt har människor visat sig förmögna att begå de mest bestialiska handlingar och det är tydligt att den personliga moralen är något som kan såväl sättas inom parentes som dekonstrueras. Forskning visar att soldater i krig ofta använder sig av olika kognitiva strategier, såsom lögner och självbedrägerier av olika slag, för att inför sig själva rättfärdiga moraliskt tveksamma handlingar och övervinna ett inre motstånd mot att döda.
Jag har haft flera tillfällen att samtala med personer som endera själva brukat våld eller tagit ställning för rörelser där våldsanvändande är en integrerad del i verktygslådan. Gemensamt för dessa personer är emellertid att de talar om sig själva som moraliska personer som inte tycker om våld. ”Jag är en kategori av person som inte vill illa till nån. Jag har haft det tufft själv”, sade Elias som gjort ett tidigare försöka att ansluta till Islamiska staten och alltjämt funderade på att göra ett nytt försök att resa. Adam, som är kurd och som stridit mot Islamiska staten på plats i Syrien, gjorde ett liknande ställningstagande: ”Jag tycker inte om att slå nån människa, det har aldrig varit min grej. Eller att bära på vapen och sånt.”
Vad är det då som händer när människor som Elias och Adam, som betraktar sig själva som moraliska och icke-våldsamma, är beredda att sätta dessa värderingar på paus och försvara eller själva utöva dödligt våld?
Psykologen Albert Bandura använder begreppet moraliskt disengagemang för att beskriva de processer genom vilka individer tillfälligt åsidosätter och lösgör sig från sina moraliska resonemang och kommer att betrakta sig själva som undantagna från gängse etiska principer. Det rör sig om en form av kognitiv rekonstruering där självreglerande mekanismer, som annars skulle hålla individerna tillbaka, avaktiveras.
Hur kan då en sådan kognitiv rekonstruering se ut? I mina intervjuer med svenska Syrienresenärer kunde jag urskilja ett antal olika konkreta strategier som resenärerna använde sig av för att undanta det egna eller den egna gruppens våld från gängse moral genom att rama in det som ett legitimt och nödvändigt våld. Nedan redogör jag för fyra sådana strategier.
1) Upplevelsen av att ha ett moraliskt syfte: ”Vi slåss från hjärtat”
”Vi slåss från hjärtat”, sade Adam och syftade på den kurdiska milis han tillhört. Han menade att det var just det faktum att han slagits för människors rättigheter och frihet som gjort våldet möjligt att utföra och uthärda. Det fanns helt enkelt ett högre syfte eller mål som så att säga ”helgade medlen”. Adam utvecklade:
”Det ska vara för rätt sak. Jag gillar inte krig och jag gillar inte våld. Det här är mer… det är som ett självförsvar. Att jag försvarar mig och försvarar folket därnere. […] Jag menar, hade jag varit med i nån försvarsmakt som var där för att slåss för olja eller opium i Afghanistan eller nånting – då hade jag varit traumatiserad av allt jag sett.”
När individer anser sig ha ett moraliskt syfte blir detta något som kan legitimera våldsanvändandet och göra det möjligt att använda dödligt våld utan att behöva ifrågasätta den egna moralen. Kännetecknande är vidare att fiendens våld däremot beskrivs som i avsaknad av ett sådant moraliskt syfte – och därmed såväl förkastligt som legitimt att försvara sig mot.
2) Avhumanisering av fienden: ”Jag såg dem inte som människor”
Till grund för samtliga konflikter ligger indelningar i ”vi” och ”dem”. Vid väpnad konflikt tenderar dessa att bli särskilt framträdande, inte minst om de dessutom ikläds en religiös språkdräkt. Som ytterligare ett led i gruppolariseringen sker en avhumanisering av fienden. Adam berättar om hur han under strid brukade förhålla sig till Islamiska statens soldater och hur detta möjliggjorde för honom att rikta dödligt våld mot dessa: ”Det blir ett hat inombords. Då tänkte jag inte en sekund ens, när jag sköt dem. Jag blev som en robot. Det fanns inga känslor kvar. Jag såg inte dem som människor.” När Adam pratar om motståndarna använder han epitet som på olika sätt tar det mänskliga ur dessa. Fienden är en ”djävul”, en ”zombie” – någon som gjort sig förtjänt av att dö.
3) Kontrastering med fiendens handlingar: ”Örfilar du mig så örfilar jag dig”
För att det egna våldsanvändandet ska kunna motiveras och det inre motståndet mot utförandet av våldshandlingar övervinnas blir fiendens agerande avgörande. Eller snarare begreppsliggörandet av detta. Att kontrastera de egna handlingarna med fiendens kan därför vara ett sätt att relativisera det egna våldet, till exempel genom att rama in det som en respons på något som initierats av annan part. Individer som anslutit till Islamiska staten och liknande rörelser kan exempelvis bygga sina legitimeringar på att muslimer tidigare behandlats illa av västerländska makter och att västvärlden upprätthåller en global definitionsrätt och skapat sig ett våldsmonopol. Daniel, som anslutit sig till Islamiska staten och som vid tidpunkten för vår kontakt befann sig i rörelsens självutnämnda kalifat, skrev nedanstående rader till mig. I sms:et rättfärdigade han utförandet av attacker mot västerländska mål, utifrån uppfattningen att det är västvärlden som är den verkligt våldsbejakande och förtryckande parten:
”Det vi vill skall komma fram är att vi inte tror på ’örfila mig så ger jag dig andra kinden’, utan örfilar du mig så örfilar jag dig. […] Bli inte förvånad om du klättrar in i buren hos ett lejon och biter honom i ansiktet om han då biter tillbaka. […] Sverige bör dra sig ut från koalitionen om de är smarta. Annars får man skylla sig själv eller hur?”
Adam – som i den väpnade konflikten alltså var Daniels motståndare – beskrev i stället Islamiska staten så här:
”Deras [Islamiska staten] typ drivkraft har ingenting att göra med det vi [kurderna] gör. De är ju inte där för att hjälpa människor. De är där för att… avrätta människor. För att få sin vilja igenom. Deras tro ska spridas, det här kalifat-snacket och allt det där. Det är därför de är därnere, de har ingenting med… människor att göra.”
Medan Daniel alltså rättfärdigar Islamiska statens våld är Adams perspektiv det motsatta. På detta sätt kan två parter som är varandras motståndare i en väpnad konflikt på ett sällsamt vis utgöra varandras perfekta spegelbilder i det att de gör anspråk på samma rättfärdigande argument, samtidigt som de med likartade retoriska knep svartmålar varandra.
4) Trivialisering och språklig inramning: ”Han kände inte så mycket”
Språket och hur vi väljer att beskriva specifika handlingar och fenomen fyller en viktig funktion för förståelsen av dessa. Genom att välja de ord med vilka en situation gestaltas eller ett motiv presenteras kan individer i stor utsträckning påverka hur dessa kommer att uppfattas av såväl dem själva som andra. Ett sätt att tona ner det egna ansvaret är att trivialisera eller förbise konsekvenserna av den begångna handlingen. Ett exempel på hur ordval och förmildrande uttryck kan användas tillsammans med ett nedtonande av handlingens skadliga konsekvenser syntes när Adam beskrev hur han i närstrid dödade en IS-medlem och konstaterade: ”Han hade tagit jättemycket droger… han kände inte så mycket…”. Denna språkliga framställning syftar till att neutralisera Adams handlingar genom att framställa offrets lidande som obetydligt. Därigenom blir det möjligt för Adam att i viss mån lösgöra sig från såväl sina egna moraliska betänkligheter som från omgivningens potentiella ogillande – det var ju trots allt inte så farligt.
5) Internet som förstärkare och möjliggörare av moraliskt disengagemang
De olika strategier som beskrivits ovan formulerades och förstärktes inom den egna gruppen, men grunden till dem hade ofta lagts i aktiviteter på internet. Många av de som reste till konflikterna i Syrien – oavsett vilken sida de reste till – hade på nätet matats med bilder av den utropade fiendens brutala handlingar, och nätbaserade aktiviteter hade således funnits med och lagt grunden för den kognitiva rekonstruktionen, det vill säga det moraliska disengagemanget.
Detta är kännetecknande för våldsbejakande extremistiska miljöer idag. Både högerextrema grupperingar och våldsbejakande islamistiska rörelser som Islamiska staten har framgångsrikt använt sig av internet och sociala medier för att sprida sin propaganda och locka till sig nya rekryter. Att radikalisering i allt större utsträckning sker online får förstås konsekvenser för hur vi bör förhålla oss till unga och deras internetvanor – och innebär svårigheter men också möjligheter för oss som vill jobba förebyggande mot våldsbejakande extremism.
Begreppet ekokammare syftar på hur åsikter förstärks genom att de upprepas inom ett avgränsat forum och inte bemöts med alternativa argument. Om en individ bara hör den egna gruppens argumentation utan att andra perspektiv släpps in är detta sannolikt att förstärka polariseringen och bidra till att det egna våldet kommer att uppfattas som legitimt. Tidigare var den här typen av socialisation, där de extremistiska tankekonstruktionerna fördes över mellan olika aktörer, mer begränsad i och med att det krävdes att gruppen fysiskt samlades. Idag kan en socialisering in i det extremistiska arvet äga rum när och var som helst med hjälp av internet. Alla som har en mobiltelefon och en internetuppkoppling kan nås när som helst, var som helst.
Något annat som kan driva på individers radikaliseringsprocesser är konsumtionen av konspirationsteorier. Dessa cirkulerar ofta på nätet och i de ekokammare där miljöernas anhängare interagerar med varandra. Konspirationsteorier används för att svartmåla och skuldbelägga andra grupper för tillståndet i världen och bidrar därmed också till den avhumanisering av fienden som möjliggör det moraliska disengagemang som är en av det extremistiska våldets förutsättningar.
För att förhindra att en individ förloras i en ekokammare där svartvita världsbilder befästs och reproduceras behöver vi från samhällets sida arbeta med att rusta barn och unga att känna igen och genomskåda dylika konspiratoriska teoribyggen. Som en konsekvens av internets hastighet och räckvidd kan konspirationsteorier idag få en enorm spridning och vi behöver därför räkna med att de allra flesta barn vid åtminstone något tillfälle kommer att komma i kontakt med konspirationsteorier av något slag. Att barn och unga utvecklas till medvetna och kritiska internetanvändare är en viktig del i att skapa en generell motståndskraft. På samma sätt behöver vuxna intressera sig för barn och ungas internetanvändande. Här kan förstås gränsen vara hårfin mellan att visa intresse och att framstå som kontrollerande, men det är viktigt att ha kännedom om i vilka digitala rum våra ungdomar rör sig – precis som vi vill veta vart de håller hus under en kväll på stan.
Detta är årets sista inlägg på Agera-bloggen och jag vill med det önska god jul till er som firar – och gott slut och god fortsättning till er alla!
Sara Johansson, analytiker VBE
(Citat i texten är hämtade från min avhandling Mellan orten och kalifatet; En studie om utresandefenomenet.)
