I följande text resonerar jag kring hur avvikande beteenden och livsstilar kan uppstå pådrivna av frustrationen över en samhällsstruktur som snedfördelar och underprivilegierar.
I ett sociologiskt sammanhang definieras avvikande beteende som ett handlande som bryter mot sociala normer och värden. Detta omfattar en brett spektrum av handlingar, allt från dåligt bordsskick till involvering i kriminalitet och våldsbejakande extremism.
För att mellanmänskligt samspel ska flyta friktionsfritt och samhällsordningen förbli intakt finns inbyggda mekanismer avsedda att hindra människor från att bryta mot gemensamma normer. Att göra det som förväntas av en innebär bekräftelse och gillande från omgivningen. Att bryta mot det förväntade och vara obekväm för omgivningen medför som regel det motsatta.Sociala sanktioner såsom negativa blickar och andra människors ogillande gör det obehagligt att bryta mot tysta överenskommelser. Andra normförbrytelser är kriminaliserade och belagda med olika straff. Detta innebär att flanören på avvikandets väg stöter på avsevärt fler hinder än vad man möter vandrandes längsmed normernas allé.
Samtidigt finns tillfällen där avvikandets väg – trots risken för sanktioner – kan framstå som en genväg. När individen upplever de ”vanliga” vägarna som blockerade och icke framkomliga – eller alltför ansträngande – kan valet ibland falla på mindre konventionella metoder för att uppnå det önskade.
Den amerikanske sociologen Robert K. Merton betraktade frustration som en viktig drivkraft bakom socialt avvikande beteende. I ett samhälle där ett framgångsrikt liv ofta mäts med ekonomiska och materiella symboler kan individers förutsättningar att nå dessa mål skilja sig åt. Bristande ekonomiska resurser, låg utbildning eller utsatthet för diskriminerande mekanismer kan vara försvårande faktorer som väcker en frustration och förhöjer risken att en individ använder sig av alternativa lösningar. Att hemfalla åt ett avvikande beteende, såsom involvering i organiserad brottslighet eller våldsbejakande extremism, kan då åtminstone delvis förstås som en följd av att alla i samhället i någon mån strävar efter kulturellt definierade mål som social status, gemenskap, och materiell framgång – men att förutsättningarna att nå dem är ojämnt fördelade.
En skolanställd i ett av landets särskilt utsatta områden menar att det är vad vi kan se som vi upplever som möjligt. Att tillhöra en social grupp som sällan synliggörs i positiva sammanhang utan snarare associeras till sociala problem av olika slag, får därför konsekvenser. Bristen på representation kan föda frustration. De tuffa villkor som präglar det område där den skolanställde är yrkesverksam göder uppfattningen bland de boende att det är svårt att spränga strukturella barriärer och ”lyckas” på normativ väg, i det ”vidare” samhället.
Speciellt som de inte har nån förebild. De har inte nån farsa som har ett jobb, kanske. De har ingen farsa alls, kanske. Farfar har inget jobb, morfar har inget jobb. De är tredje generationen som vet att ”vi kommer inte ha några jobb, vi kommer leva på socialen”. Och då är det väldigt lockande… Och då har du inga förebilder (Skolanställd)
Den skolanställde menar att såväl extremism som kriminalitet är alternativ som under sådana omständigheter kan upplevas som mer realistiska än den ”vanliga” vägen. ”Rekryterarna målar upp guld och gröna skogar. Och det är klart, vad är mitt alternativ? Att leva på soc och aldrig kunna unna mig nånting i hela mitt liv? Eller åka ner och bli martyr?”, säger hen med hänvisning till de före detta elever som rest till Syrien eller Irak för att ansluta till IS och liknande rörelser. Den utbredda arbetslösheten samt höga kriminaliteten i området innebär en normalisering av avvikande livsstilar. Att se barndomsvännen leva till synes gott på snabba men ohederliga pengar kan slå an en sträng hos den som saknar tålamod eller känner sig missgynnad av systemet.
Det här är vår största konkurrens. Tänk dig, vi har en del som knappt fixar skolan, och så glider det upp en polare i en nyare BMW, med ett halvt kilo guld runt halsen. Och sen en stor klackring, och sen den bunten med femhundringar. Och själv säger man åt dem: ”om du skaffar en utbildning kan du tjäna tjugotusen i månaden”… Det är vad de omsätter på en kväll, liksom, vad de går ut på krogen och bränner på en kväll. […] Och det är det vi slåss mot. Det är vår största fiende. Det är det här ljuva livet… Det ljuva livet utanför som ger snabba pengar. (Skolanställd)
Den skolanställdes resonemang ovan blir en empirisk illustration av Mertons teoretiska förklaring till hur frustration – till exempel över bristen på valmöjligheter och över att missgynnas av systemet – kan fungera som en knuff in i avvikande beteenden och miljöer. Också individer i våldsbejakande sammanhang drivs av allmänmänskliga behov, som förvisso tagit extrema uttryck.
Individer som på olika grunder upplever sig förfördelade finns såväl i våra storstadsområden som på den värmländska landsbygden. Genom att uppmärksamma vilka behov individer på väg in i radikalisering bär på, vart källan till frustration har sin upprinnelse, går det att söka lösningar på hur man kan tillgodose dessa på andra vägar och därmed minska den extremistiska miljöns lockelse. Människor måste kunna leva tillfredsställande liv, det vill säga ha möjligheter att skapa sig en fungerande tillvaro och leva sina liv med självrespekt, bland annat genom att få respekt från andra och därigenom få självbilden positivt bekräftad av omgivningen. Den som känner sig förödmjukad och dominerad, eller helt enkelt i avsaknad av gemenskap, söker gärna ett sammanhang som erbjuder möjligheten att erhålla social status och tillhörighet. Ibland kan dessa sammanhang utgöras av våldsbejakande och extremistiska miljöer. ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”, som Hjalmar Söderberg en gång beskrev det.
Det är därför vi alltid måste bemöda oss om att försöka fylla varandras tomrum. Att inte lämna någon i det vakuum som kan skapas av frustrationen över att hamna utanför och inte släppas in.
Sara Johansson
Analytiker, våldsbejakande extremism
