När man jobbar med våldsbejakande extremism i Värmland lider man ingen brist på sysselsättning. I grunden finns alltid mängder med både intressanta och meningsfulla uppdrag kopplat till förebyggande arbete ute hos våra kommuner och hos andra som kan komma att möta extremism i sin vardag. Så plötsligt bryts vardagen av händelser som sätter arbetet på sin spets. Som i förra veckan
Tandläkarnazisten som gav tandkrämens vithetsnorm en ny innebörd
I sin enklaste form har jag ett självklart jobb. Dvs. att förhindra att människor radikaliseras in i våldsbejakande extremism. Men så dyker det upp saker som i förra veckan när NWT avslöjade att en tandläkare anställd hos Region Värmland på fritiden tillbringar sin tid med att propagera för nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Eller dök upp – Det här har hen hållit på med en längre tid men alltid lite i bakgrunden.
Instinktivt vill ju varje cell i kroppen ge tandläkaren sparken och upprätta en persona non grata inom varje klinik där patienter kan tvingas hamna i den här personens tandläkarstol. När tanken får rulla ett varv till så kommer den här förbaskade demokratin (observera ironin) in och ställer till problem med sin åsikts och yttrandefrihet som ju rymmer en massa konstiga åsikter. Till och med såna som jag själv inte gillar. Hur gör vi nu? Vill vi skapa ett samhälle som kan avskeda folk utifrån sina åsikter. Nej det vill vi inte, eller jo kanske.
Om hen ändå varit lite våldsam eller fyllt broschyrstället i väntrummet med propaganda, ja, då hade det varit ganska enkelt men det är faktiskt väldigt sällan som verkligheten är så enkel. Inte mycket i vår vardag är svart eller vitt, utom möjligen ett schackbräde.
Så vitt jag vet har det inte kommit fram uppgifter om jobbrelaterade klagomål, i alla fall inte som går att sätta i förbindelse till åsikten. Propagandan som tillverkats hemma i garaget verkar heller inte dykt upp på någon mottagning, däremot exponerats i vårt gemensamma rum där utpekade grupper tvingats se budskapen som ofta framstår som hotfulla. I det rummet har vår tandläkare också deltagit i flera både tillståndsgivna och icke tillståndsgivna demonstrationer och aktioner.
Obehagligt? visst helt klart – men skäl till uppsägning, nja.
Kopplat till det här ärendet tycker jag ändå att det finns ett stort MEN.
Som jag konstaterade tidigare – världen är inte svart eller vit och det gäller även hur man bör se på hanteringen i det här specifika fallet. Att vara tandläkare är inte vilket dussinjobb som helst inte minst med tanke på den utsatta situation man som patient hamnar i när man sjunker ner i stolen. Detta bör såklart utgöra en försvårande omständighet. Kanske är det så att patientsäkerheten i det här fallet väger tyngre än åsiktsfriheten. Sen har problemet också en annan viktig dimension – kollegor. Hur kommer känslan på den klinik där hen arbetar att vara. Kanske jobbar där personer med annan etnicitet eller helt enkelt människor med en genuin känsla för allas lika värde och okränkbarhet. Hur kommer de att må när man ska dela arbetsplats med en övertygad nazist. Hur blir stämningen i fikarummet och hur ska man orka möta sina patienter med den kunskapen i bagaget?
Misstänker att man slår rätt friskt i lagböckerna på Regionens Hus i skrivande stund och jag avundas dem inte. Här kommer det att krävas ett visst mått av mod och kreativitet men det är inte Regionen som har försatt sig i situationen det är det är tandläkaren själv som valt att engagera sig i en våldsbejakande nazistisk organisation som förvägrar människor att leva fritt utifrån sin religion, sin politiska åsikt, sitt ursprung eller sin sexuella läggning. Förtjänar en person som vill kväva andras rätt till frihet rätt att själv uttrycka sina åsikter.
Svaret på den frågan är Nej – eller Jo kanske.
Om hen har rätt att fortsätta sitt arbete som tandläkare med de starka krav på professionalitet och likabehandling, samt etik och moral som yrket kräver är jag dock väldigt tveksam till.
Lars Stiernelöf, samordnare