Historien skriver vi utifrån vårt eget minne, och även samtiden dokumenterar vi utifrån den plats där vi själva står. Det säger sig självt att här finns perspektiv vi själva inte når utan där vi måste lyssna på andra och på hur det ser ut från deras utkiksplats. Kanske har du någon gång kört bilen på en påfart till motorvägen, tittat i backspeglarna innan du kör in i huvudfilen. Kanske har du någon gång missat att kasta en kompletterande blick över axeln och plötsligt behövt väja när en annan bil plötsligt brutit sig ur den döda vinkel, inte fångats upp av backspeglarna utan höljt i osynlighet för att sedan plötsligt bryta in i ditt synfält och tvinga dig att väja. Sådana döda vinklar, eller blinda fläckar, har vi även i andra sammanhang.
För drygt en vecka sedan var det Sveriges nationaldag. De varma sommardagarna avlöser för närvarande varandra och där torkan ännu inte hunnit få gräset att gulna böljar grönskan. Det är lätt att se Sverige från dess vackraste sida. Men Sverige har förstås många ansikten. Föreställ dig den svenska flaggan fladdrande i vinden. Den får sin betydelse – sin emotionella laddning – i det sammanhang där den används. Svenska flaggan utanför en faluröd sommaridyll med vita knutar eller vid en överfull idrottsarena betyder något helt annat än svenska flaggan böljande över folkmassan vid en demonstration med högerextrema förtecken. De flesta av oss håller nog hellre fast vid bilden av svenska flaggan som en inkluderande symbol, men vi får inte glömma att den även används för att upprätta skiljelinjer och exkludera.
Ibland hörs uttalanden om att rasism, och olika former av diskriminering, är så pass marginella företeelser i Sverige att de inte utgör något egentligt problem. De röster som förminskar problemet med exempelvis rasistiska strukturer tenderar att komma från individer som ingår i en majoritetsnorm och därmed åtnjuter privilegiet att själva sällan kategoriseras eller rasifieras. Det är ju så att med privilegier kommer också blinda fläckar. Som vit slipper man så många av de problem som rasifierade ställs inför att man helt enkelt inte ser dem. En första startpunkt kan därför vara att som vit öppna blicken för hur den egna vitheten är del av en vithetsnorm som ger privilegier och överläge.
Rasism är inte bara något som kan utspela sig mellan två människor utan är en del av någonting större. Rasism handlar om strukturer, makt och privilegier i samhället som gör att personer konsekvent – medvetet eller omedvetet – gynnas eller missgynnas på grund av hudfärg eller etnicitet. Som individer tenderar vi att vilja frikänna oss själva från alla typer av fördomar och diskrimineringstendenser, och det krävs ett stort mått av självreflektion för att våga möta alla sina ansikten i spegeln. När man förstår rasism som ett strukturellt problem innebär detta emellertid att även individer som inte uttryckligen har rasistiska värderingar kan utöva rasism som en följd av hur samhället är uppbyggt och ser ut. Rasistiska strukturer finns i samhället och vi är alla på något sätt en del av det – oavsett hur vi ser på det och vad vi gör. Som individ går det inte att vara helt ”bortom historien”, då de gamla mönstren finns invävda i bilder, berättelser, språk och musik. Det finns på alla nivåer i samhället. Det finns inbäddat historiskt, i det kollektiva minnet av hur har man berättat om olika länder och folkgrupper. Det har lämnat avtryck i språket, i allt från benämningar i barnböcker till namn på bakverk. Det är helt enkelt något vi bär med oss och som vi alla på något sätt behöver förhålla oss till.
Ändå vill många inte riktigt kännas vid att rasism än idag är ett stort samhällsproblem. Under efterkrigstiden konstruerades bilden av Sverige som en slags moralisk stormakt kännetecknad av stort flyktingmottagande, stort internationellt engagemang och värnande av mänskliga rättigheter. Även om vi är många – en majoritet, vill jag tro – vars hjärtan fortfarande slår för dessa värden, så har det idag hänt en hel del med den här självbilden och den ser förmodligen något annorlunda ut idag. Att den en gång funnits påverkar oss emellertid och kan på olika sätt göra det svårare att erkänna och prata öppet om en inhemsk tradition av rasism. Det utmanar den gamla självbilden, vilket kan skava. Det är då lättare att begripliggöra det som egentligen är uttryck för en strukturell rasism som enstaka händelser. Att tänka på det som någonting annat, som ”mobbning” som lika gärna kunde ha drabbat ”vem som helst”. Att individualisera i stället för att se att det finns ett övergripande mönster med regelbundenheter, som innebär att inte ”vem som helst” drabbas.
När du styr din bil från påfarten ut på motorvägen är faran med döda vinkeln extra påtaglig, då höga hastigheter, tusentals kilon och fysiska krafter är i omlopp, vilket innebär att höga insatser står på spel. Även de blinda fläckar som uppstår till följd av de privilegier vi åtnjuter ställer dock viktiga värden på spel. De kan bidra till osynliggörande av allvarliga problem, eftersom privilegier skapar just en slags blindhet för de utmaningar och ojämlikheter som andra människor möter i samhället. En sådan blindhet kan resultera i brist på empati och förståelse för människor som upplever sig marginaliserade, då privilegier kan göra det svårare för oss att sätta oss in i andras perspektiv.
I det sociala livet precis som i trafiken behöver vi göra vad vi kan för att minimera riskerna med våra blinda fläckar. Genom att anstränga oss att se saker även från andra vinklar än våra egna kan vi upptäcka och erkänna också de orättvisor och negativa attityder som inte drabbar oss själva. Därigenom kan vi, precis som när vi sträcker på nacken och vrider på huvudet innan vi byter körfält, göra resan framåt både tryggare och trevligare för såväl oss själva som våra ”medtrafikanter”.
Med önskan om en trevlig sommar,
Sara Johansson
Analytiker, VBE
