Hur mycket religion finns det egentligen i religiös extremism?
Förhållandet mellan religion och våld är såväl komplext som omtvistat. Teoretiker som Émile Durkheim, som räknas som en av sociologins grundare, har skildrat religionen med dess ritualer och symboler som samhällets verktyg att skapa sammanhållning och avskaffa våld inom den egna gruppen. Samtidigt är det en utbredd uppfattning att religion är en signifikant källa till våld. Det är också ett faktum att religiösa föreställningar har spelat en framträdande roll i många av de konflikter som utspelats genom världshistorien. Detta väcker frågan ”varför?”.
I västvärlden finns idag en dominerande föreställning om att islam skulle vara en särskilt våldsgynnande religion. Sådana uppfattningar behöver emellertid problematiseras då ingen enskild religion kan tillskrivas ett monopol på våldsamma idéer och föreställningar. Snarare är det så att religioner över lag är revolutionära till sin natur, i stånd att producera ideologiska argument och resurser för att förespråka alternativa samhällsordningar. Faktum är att så gott som alla stora religioner har använts för att legitimera våldsutövande. Värt att notera är också att innan elfte september-attackerna var kristendomen den religion som i störst utsträckning förknippades med terrorism i väst.
Forskningen kring varför vissa individer anammar våldsamma tolkningar av islam går isär. Denna klyfta kan illustreras med förhållandet mellan islamologen Gilles Kepel och statsvetaren Olivier Roy. Kepel pratar om en ”radikalisering av islam” och menar med detta att grundproblemet ligger inbäddat i religionen. Han menar att det i Europa växt fram en ny tolkning av islam som legitimerar våld och att denna fått stort fäste bland utsatta befolkningsgrupper, såsom muslimska diasporor i storstadsområden. Enligt Kepel är det således islam i sig som är problemets kärna. Roy talar i stället om en ”islamisering av radikalismen” och menar att den generella förklaringen till radikalisering är att det är en revolt mot samhället driven av upproriska, ibland också kriminella, ungdomar som upplever sig marginaliserade och utsatta. Drivna av frustration och förbittring på samhället använder de islam som ramverk för sina handlingar – men lockas också av revolten för revoltens skull, då våldet i sig kan utgöra en lockelse på unga marginaliserade män som söker upprättelse. Enligt Roys tolkning behöver alltså de djupare förklaringarna till det våld som utförs i islams namn sökas i samhällsstrukturer relaterade till bland annat ekonomiska och politiska förutsättningar.
Individer som betraktar sig som medlemmar av samma grupp och delar symboler med varandra tenderar att uppleva solidaritet med varandra. Betänk till exempel hur en laghalsduk kan fungera sammansvetsande för idrottssupportrar och ingjuta dem med känslor av sammanhållning och lojalitet. Den religiösa vokabulären och symbolspråket erbjuder oändliga sådana möjligheter att skapa in- och utgrupper, där den egna gruppens samhörighet och legitimitet konstrueras i kontrast till ”den (teologiske) andre”, fienden. Religiösa föreställningar och tolkningar har en exceptionell förmåga att skapa grupper med stark social sammanhållning, där den kollektiva identiteten konstrueras och reproduceras i kontrast till dem som inte bekänner sig till samma tro. Alla religioner rymmer således egenskaper som kan fungera såväl enande som splittrande i konflikter. När spänningarna mellan in- och utgrupp blir för kraftiga resulterar det ofta i konflikter, inte sällan våldsamma sådana. När en konflikt ges en religiös inramning och framställs som helig påverkar detta både hur kampen förs och hur den uppfattas av de som är engagerade i den. Det förstärker skillnaderna mellan vi och dem och föranleder en stark demonisering av motståndarna, som kan komma att ses som nästintill sataniska makter.
Med utgångspunkt i ovan förda resonemang förefaller det på många sätt som att de konfliktgenererande egenskaper som återfinns i vissa religiösa tolkningar i grund och botten handlar om mänskligt socialt samspel och gruppdynamik. I linje med detta menar filosofen Jonathan Sacks att religion inte är mer våldsgynnande är andra referenspunkter för kollektiv identitet. Enligt honom står förklaringen snarare att finna i den klyfta som konstrueras mellan ”vi” och ”dem”, oavsett vilken övergripande identitet som förenar respektive distanserar grupperna från varandra. Sacks hänvisar till det han kallar ”religionssubstitut” och betonar hur nationalstatens gemenskap, ideologiska system samt föreställningar om ras fungerat som grundstenar i andra övergripande identiteter som även de orsakat mörka episoder i mänsklighetens historia och skördat många liv. ”Det första ledde till de båda världskrigen, det andra till Stalins Ryssland, Gulag och KGB, och det tredje till Förintelsen. Sammantaget kostade dessa tre religionssubstitut mer än hundra miljoner människoliv. Efter detta kan ingen tas på allvar som hävdar att vi skulle få fred bara vi avskaffade religionen”, konstaterar Sacks (2016:52).
Kännedom om vad som driver de människor som stödjer eller utövar våld i till exempel islams namn är avgörande för att på ett konstruktivt sätt kunna bemöta problematiken. Att hantera våldsbejakande extremister som ser sig själva som religiöst och moraliskt motiverade på samma sätt som icke ideologiskt drivna kriminella blir sannolikt föga konstruktivt. Perceptionen av ett problem får konsekvenser för vilka lösningar vi ser. Utifrån förståelsen att grundproblemet ligger inbäddat i religionen, det vill säga förstås som en radikalisering av islam, framstår teologiska motargument som ett viktigt steg i att förhindra att unga människor fattar sympatier för våldsförespråkande tolkningar av islam. Då blir religiösa aktörer som imamer och deras offentliga fördömanden centrala. När grundproblemet i stället förstås som en konsekvens av marginaliserande strukturer och sociala processer blir teologisk motargumentation mindre relevant och majoritetssamhällets arbete mot utanförskap samt utjämnande av ojämlika förhållanden och förutsättningar mellan olika samhällsgrupper allt viktigare.
Vad som är religion i den religiösa extremismen – och vad som egentligen är något annat – är således relevanta frågor att ställa sig i såväl det förebyggande som det reaktiva arbetet.
//Sara Johansson, analytiker VBE
Vill du läsa mer? Se till exempel:
Atran, Scott (2011). Talking to the enemy: Violent extremism, sacred values, and what it means to be a human. London: Penguin.
Johansson, Sara (2022) Mellan orten och kalifatet: En studie om utresandefenomenet. Diss. Örebro: Örebro universitet.
Juergensmeyer, Mark (2017). Terror in the mind of God: The global rise of religious violence. Oakland, California: University of California Press.
Sacks, Jonathan (2016). Inte i Guds namn: Att utmana religiöst våld. Örebro: Libris.
Kepel, Gilles (2006). Kampen om islam. Stockholm: Atlas.
Kepel, Gilles & Jardin, Antoine (2017). Terror in France: The rise of Jihad in the West. Princeton: Princeton University Press.
Lindgren, Tomas (2014). Religion och konflikt: Komplexa samband, komplexa orsaker. Skellefteå: Artos & Norma.
Roy, Olivier (2017). Jihad och döden. Göteborg: Daidalos.
