I manövrerandet av vardagslivets praktikaliteter behöver vi ibland hitta fågelvägen mellan punkt A och B. Vid köksbänken kan sådana tidsoptimeringar uppträda i form av en snabbt hopvispad pulversås eller en kaffebryggare som laddades kvällen innan. Även utanför köksregionerna tenderar vi att ständigt söka genvägar, ofta utan att vi ens tänker på det. Kännetecknande för mänskligt samspel är att vi genom olika kognitiva och emotionella processer sorterar de intryck och fenomen som kommer i vår väg. Det är helt enkelt nödvändigt för den mänskliga hjärnan att generalisera och dra snabba slutsatser för att vi ska kunna skydda oss mot potentiella hot. När vi ställs inför en annan människa tenderar vi således att kategorisera denne utifrån uppfattningar och förväntningar på den andres egenskaper.
”Sociala representationer” är ett begrepp som syftar på hur sociala grupper gemensamt artikulerar kollektiva föreställningar om andra grupper och fenomen. Dessa representationer blir en slags vardagskunskap och gemensam förståelseram som håller den egna gruppen, ”ingruppen”, samman och ligger till grund för hur olika situationer och människor man möter kommer att tolkas och hanteras. Samtidigt formuleras gränsen mot ”de andra” som inte är som vi, ”utgruppen”. Sociala representationer av kategorier som ”kvinna”, ”muslim” eller ”sverigedemokrat” blir meningsbärande byggstenar i vårt samspel med varandra och fungerar som filter genom vilka vi tillskriver kategoriserade individer egenskaper som vi relaterar till kategorin i fråga. Det blir helt enkelt lättast så. Som ett slags kognitivt halvfabrikat effektiviserar de sociala representationerna vardagslivet, genom att vi snabbare kan orientera oss i olika situationer och ta ställning till problem vi möter utifrån vår gemensamma förförståelse av dem.
En berömd målning av konstnären René Magritte föreställer en pipa med textraden Ceci n’est pas une pipe (”det här är inte en pipa”). Budskapet kan tyckas förvirrande men syftar helt enkelt på att målningen inte är en pipa utan en målning av en pipa. På samma sätt behöver vi hålla i åtanke att sociala representationer är avbildningar av något i den verkliga världen existerande. Som sådana kan de aldrig bli exakta återgivelser av sina förlagor. Här tillkommer en tydlig maktaspekt relaterad till tolkningsutrymme och definitionsrätt, det vill säga vems representationer som tillåts inta en dominerande position i samhället och vem som får definiera vem. För den som tillhör en avbildad grupp kan det uppstå en diskrepans mellan individens egen självbild och den tillskrivna identitet hen attribueras av andra. Individer kämpar oupphörligen med att motsätta sig eller göra anspråk på de representationer som föreligger. I vardagliga ordalag kanske vi beskriver det som att vi ”bemödar oss om att göra ett gott första intryck”, att vi vill ”motbevisa fördomar” eller att vi ”slår ur underläge”.
Då olika sociala grupper ofta kan inordnas i ett hierarkiskt förhållande till varandra får vissa gruppers tolkning av tillvaron större genomslag medan andra marginaliseras. Sociala representationer av ”svenskhet” är exempel på hur en kategori kan vara både inkluderande och exkluderande. Idris är en ung man boende i ett av de områden som av polisen kategoriserats som ”särskilt utsatt”. Han är en av många förortsbor jag intervjuat i min forskning och precis som många andra berättar han om frustrationen att ständigt få sin svenskhet ifrågasatt.
Idris: Vilken svensk ska man vara som? Ska jag vara som grannen som bara lyssnar på hårdrock och går i läderbyxor? För han ser sig själv som svensk. Eller ska jag vara som grannen över mig som går i kostym varje dag, och portfölj? Alltså, vem är det jag… alltså… vem är det jag ska efterlikna, liksom? Det är inte så att mina kläder skriker ”Mellanöstern”, eller ”Afrika”. Det… skriker ju typ… Zalando. Alltså… förstår du? Alltså… måste jag ha Kalles Kaviar i mitt kylskåp för att vara svensk?
Idris problematiserar i citatet ovan de gränsdragningar som görs och vill göra upp med föreställningen om att ”svenskhet” är en sammanhållen kategori med en inre essens som man endera innehar eller saknar. Ett sätt att göra motstånd mot marginaliserande sociala representationer är alltså att ifrågasätta representationens innehåll som sådant, det vill säga själva grunden för hur meningsbärande kategorier skapas.
Draget till sin spets kan våra kategoriserande praktiker och de sociala representationer som vägleder dem alltså leda till ett konfliktfyllt tillstånd. Under vissa förhållanden går det att tala om en polarisering. Detta syftar till att beskriva ett tillstånd där det uppstår en stark spänning och ett motsatsförhållande mellan två läger. Man talar ofta om politisk och ideologisk polarisering – inte minst i samband med valrörelser, vilket vi i Sverige alldeles nyligen bevittnat. Polarisering som begrepp skulle också kunna användas utanför politikens sfär för att beskriva ett starkt konfliktbetonat förhållande mellan två sociala grupper som betraktar sig som varandras motpoler. Kännetecknande för oss människor är att vi tenderar att överbetona positiva egenskaper hos den grupp vi räknar oss till, samtidigt som utgruppen, ”de andra”, ofta ges en negativ värdeladdning. Ofta är det den känslomässiga polariseringen, det vill säga individers förutfattade och negativa åsikter och föreställningar om andra grupper, som är störst.
I min doktorsavhandling studerade jag olika sociala representationer av ”utresandefenomenet”, vilket syftar på förhållandet att ett relativt stort antal individer valde att resa från Sverige för att ansluta till rörelser som Islamiska staten. Jag fann att det finns starka sociala representationer som påverkar dels hur Syrienresenärerna förstås, men även muslimer generellt. Resultaten visade att när polariserande representationer föreligger minskar detta viljan och även förmågan att förstå ”den andre”. En annan konsekvens är att stereotypa föreställningar uppstår, till exempel i form av västerländska representationer av islam som tenderar att associera religionen med våld och terror, vilket drabbar också den bredare gruppen muslimer. Resultaten visade även att så kallad känslomässig polarisering delvis kan utgöra motiv för att ansluta till rörelser som Islamiska staten och på ett direkt sätt möjliggöra dödandet av ”den andre”.
I mina intervjuer med svenska Syrienresenärer framkommer negativa representationer av islam och antimuslimska attityder som icke försumbara bakgrundorsaker till resenärernas handlingar. Att vara föremål för negativa representationer och uppbära en i omgivningens ögon stigmatiserad identitet kan, draget till sin ytterpunkt, ingjuta individen med skamkänslor som på något sätt behöver hanteras. Isak, som återvänt till Sverige och säger sig ha tagit avstånd från Islamiska staten, beskriver hur tillvaron för västerländska muslimer präglas av att ständigt tillskrivas negativa egenskaper och uppmärksammas på sin underordnade position. ”Om folk säger ’muslim’ nu, så tänker folk ’terrorist’”, säger han. Förutom att den breda – och fredliga – gruppen muslimer relateras till våld och terror, tillskrivs den i väst ett lägre värde. Isak exemplifierar med den uppmärksamhet terrordåd i västvärlden får i relation till hur media hanterar motsvarande händelser i den muslimska världen: ”Vissa liv är mer värda än andra liv. Dödssiffror i Afghanistan, det är bara siffror du ser. ’Drönare dödar trehundra i en by’. Det är bara en siffra. Vem var det som dog? Fatima? Hadija? Namnen är inte ens intressanta.” Isak beskriver hur omgivningens negativa attityder och känslor av underlägsenhet och utanförskap var av betydelse för hans egen inledningsvis positiva inställning till IS.
Isak: Hela IS-grejen, det var mer att det kom upp som en stor flamma som proklamerade att de hade ett ljus, för att… locka till sig, kanske, de muslimer som hade förhoppningar och förväntningar om att få se förändring. Det var ju många år i rad som många muslimer hade känt att de varit påhoppade, specifikt efter elfte september men även innan. Det var fascinerande. Efter hundra år så vaknar det till liv alltså. Någonting som har legat och sovit. Det var väldigt… det var en känsla av ”äntligen ära tillbaka”, du vet.
Varför är det då viktigt att synliggöra sociala representationer och prata om människors föreställningar om varandra? Att bli föremål för negativa representationer och tillskrivas ett lägre människovärde kan utgöra incitament för skapandet av oppositionella representationer och identiteter, det vill säga få individen att vända sig allt längre från det samhälle hen upplever sig utestängd från. Svaret på frågan står därmed att finna i skärningspunkten mellan föreställning och handling. Vårt ”tysta” vardagsvetande kan knuffa oss till förhastade och stereotypa tolkningar av varandra och människors föreställningar tenderar att få sociala konsekvenser. Ibland extrema sådana, som när personer som Isak söker upprättelse i ett våldsbejakande sammanhang. Det så kallade Thomasteoremet, en sociologisk tes myntad av William Isaac Thomas och Dorothy Swaine Thomas år 1928, statuerar att: ”om människor definierar situationer som verkliga så blir de verkliga till sina konsekvenser”. Detta innebär i sammanhanget att hur vi föreställer oss ett fenomen eller en grupp människor sätter ramar för hur vi agerar gentemot sagda fenomen eller grupp. Kategoriseringar och stereotypifiering kan relateras till såväl historiska som nutida händelser och användas för att förstå såväl mellangruppsliga konflikter som religiösa motsättningar och homofobi. Samtidigt som det är absolut nödvändigt för oss att navigera den sociala verkligheten med hjälp av den förförståelse de sociala representationerna formulerar, så följer negativa konsekvenser med på köpet.
De extrema våldsbejakande miljöerna – oavsett om de har religiösa eller politiska förtecken – är ofta skickliga på att nyttja människors besvikelser och känslor av utanförskap genom att erbjuda ett alternativt narrativ där man får se sig som tillhörande en socialt och moraliskt upphöjd grupp. Isaks berättelse ovan utgör ett exempel på hur identifikationen med den egna gruppen kan förstärkas när man upplever sig uteslutna av det omgivande samhället och därför utvecklar en identitet där man ser sig som utvald eller i opposition mot samhället.
Det pulversåsen vinner åt oss i tid förlorar vi delvis i smak och näringsinnehåll. På motsvarande vis finns negativa bieffekter med de övergeneraliseringar som följer av de sociala representationernas inflytande på hur vi betraktar omvärlden. Precis som den mest inbitne vardagsoptimeraren kan må bra av att in emellanåt slå ned på tempot och variera halvfabrikaten med slow cooking, kan vi på såväl individ- som samhällsnivå må bra av att ibland få våra värderingar och ”sanningar” genomlysta.
(Citaten i texten är hämtade från intervjuer jag genomfört inom ramarna för arbetet med min doktorsavhandling Mellan orten och kalifatet: En studie om utresandefenomenet.)
Sara Johansson
Analytiker
Våldsbejakande extremism
