Solidariteten växer när den prövas

Den blomstertid nu kommer, I denna ljuva sommartid. Hur ska man kunna skriva en blogg om våldsbejakande extremism när bin och humlor surrar bland blommorna och koltrastens sång ligger som en ljudkuliss bakom hela denna vackerheta.

 

Då kom jag på att det går att skriva om det vackra hos oss människor och om alla som likt asfaltblommor lyckas tränga igenom skräcken och sorgen när terrorn har slagit till.  

Rakhmat Akilov splittrade inte landet när han den där aprildagen 2017 beslutade sig för att köra en lastbil utför Drottninggatan i Stockholm. Tvärtom slöt vi oss samman. Poliserna hyllades med blomsterklädda bilar för att man snabbt kunde gripa gärningsmannen. Hjälp strömmade till från alla möjliga håll till stöd för de som drabbats. Ta till exempel taxichauffören som hela dagen körde människor gratis för att de skulle komma hem tryggt och säkert. Eller alla de som öppnade sina hem och bjöd in främmande människor som blivit strandsatta pga det kaos som rådde. Det bjöds på mat och alla som fanns i närheten gjorde vad de kunde för att hjälpa. 

Direkt efter attackerna i Christchurch mars 2019 togs ett politiskt initiativ från premiärminister Jacinda Arden att förbjuda militärliknande halvautomatiska vapen. Den nya lagen trädde i kraft mindre än en månad efter attentatet. Samtidigt visade kyrkor i både Nya Zeeland och Australien solidaritet med den muslimska befolkningen och man satte in stora resurser för att hedra offren och stödja de efterlevande. I staden Christchurch bildades hav av blommor framför de två moskéer som drabbades och mängder med insamlingar, stödgrupper, juridisk och terapeutisk hjälp mm. erbjöds till överlevande och hjälpbehövande. Problem som minoritetsgrupper brottats med länge adresserades och åtgärder för att överbrygga mellanmänskliga klyftor sattes in. 

Listan på liknande händelser på andra platser som drabbats skulle gå att göra lång. 

Naturligtvis uppväger inte detta förlusten av människoliv men Akilovs försök att förändra Sveriges politik mot Daesh och Tarrants vilja att stoppa det han kallar för ”Det vita folkmordet” gick om intet när banden mellan människor i stället stärktes.

Vi ser samma sak hända i Europa idag när Rysslands krig slår med full kraft mot befolkningen i Ukraina. Här handlar det inte om ett terrorattentat utfört av en terrorist även om tankarna lätt går i den riktningen. Det finns mycket som tyder på att Putin räknat med en snabb seger där omvärlden agerade åskådare. I stället enades Europa och stora delar av världen på ett sätt som nog kanske ingen hade förutsett. Blixtkriget där Ukrainas bördiga jordar skulle hamna under rysk kontroll möttes av det nästan alla gärningsmän tvingas möta. Människans vilja att hjälpa den som är i nöd.  

Till och med i USA, landet med fler vapen än människor är kanske maktbalansen på väg att kantra. Efter senaste tidens terrordåd och masskjutningar kan en förändring i landets vapenlagar eventuellt vara möjlig. Bara för att människor går samman och vill se det hända. 

Terroristens största fiende är det han också fruktar mest – Solidaritet. Det paradoxala är att varje gång den prövas växer den i styrka. 

Terroristen skadar och dödar och orsakar obeskrivligt lidande men terrorn kommer aldrig att vinna. Det ser det goda i oss människor till. Kalla mig gärna naiv med jag väljer hellre att se rosens vackra kronblad än dess törnen. 

Så tillbaks till början – När eleverna på Malmö Latin denna vecka springer ut i ett somrigt Malmö gör de det kanske mer sammansvetsade än någonsin. Två av dessa kommer också att bära på något extra fint – Ett stipendium i de dödade lärarnas namn. Instiftat för att deras goda gärning ska leva vidare. 

Den blomstertid nu kommer, se för tusan till att göra nåt fint av den! 

Trevlig Sommar! 

/Lars 

Leave a Comment

Your email address will not be published.