Just den här Frank finns inte på riktigt, honom har jag lånat av Andreas Salsborn som jobbar på polisen och som berättade om Frank för mig och många andra på en föreläsning om skolattacker. Men Frank finns såklart därute bland oss och jag möter honom ofta när jag handleder skola och socialtjänst, framför allt när det handlar om oro för unga killar som visar tecken på att radikaliseras in i våldsbejakande extremism.
Vem är då Frank?
Det beror lite på vem man frågar. När jag blir inkopplad handlar det såklart om att man ser den högra Frank på bilden ovan. En kille man är orolig för – eller kanske rädd för. Man har hört saker han sagt eller vad någon har sagt att han sagt. Så långt är det bra, det är viktigt att reagera på saker som oroar, sånt som liksom sticker ut även när det inte riktigt går att ta på vad oron handlar om.
Polisen har också information om Frank som stärker oron. Det handlar om att han har ertappats med att klottra på stan. Han har också dykt upp på foton där han står som åskådare när en antidemokratisk gruppering gästade stan. Socialtjänsten har sedan ett par år jobbat med familjen och med Frank. Det är lite komplicerat i relationerna och Frank har stuckit hemifrån ett par gånger. Skolans IT-avdelning har också hört av sig för man har upptäckt en sökhistorik i Franks skoldator som gör att de reagerat.
Allt det här gör att skolan såklart är jätteorolig, särskilt nu när det drar sig mot skolavslutning och man funderar på vad Frank kan vara kapabel till och på vad man kan göra för att minska risken för att nåt ska hända.
Samtidigt finns det en annan Frank – den vänstra. Franks mattelärare delar inte oron. Hon ser en kille som visserligen är lite ensam och kanske också en aning utsatt av de andra i klassen för att han har ett avvikande sätt att uttrycka sig. Men hon ser inte att han skulle kunna skada någon. De har en bra relation och ibland dröjer han sig kvar efter lektionen och de kan bli sittande och prata om drömmar, om hans katt som han älskar och om det kommande sommarlovet då han ska få åka till mormor på landet. På tal om mormor. Hon älskar Frank, som hon tycker är snäll och artig och som alltid hjälper henne när han är där och hälsar på.
Sen har vi såklart också Frank själv. Han är varken den högra eller vänstra Frank – han är bara Frank. Han tycker livet är jobbigt just nu. Det är några i klassen som är taskiga mot honom och han tycker att skolan inte gör nog för att stoppa det. Relationen hemma är också dålig och han har funderat på att rymma för gott nån dag. Vad som rör sig inne i Frank vet vi dock inte för ingen har frågat – på riktigt. Framför allt har ingen ännu lyssnat på vad Frank tycker eller kanske viktigast av allt vad han tänker. Om allt och om inget.
Det är nu arbetet med Frank börjar på riktigt
Så här kan det se ut när vi blir tillfrågade om att handleda kring en elev eller en ungdom som skola eller socialtjänst är oroliga för. Här kan jag passa på att flika in att det inte behöver vara klart med samtycke. Vi behöver inte veta, i alla fall inte inledningsvis vem Frank är. Vi behöver bara veta vad som oroar och vad man vill ha hjälp med. För det mesta leder det såklart till att vi integreras i ärendet med aktiva samtal med både vårdnadshavare och förhoppningsvis också med Frank själv om han tycker att det är ok.
Inledningsvis är det viktigt att föra ihop den högra Frank med den vänstra. Ingen, framför allt inte Frank själv tjänar på att vi behåller dem båda. Att säga att sanningen ligger någonstans i mitten vore dock fel att påstå. Vi är komplexa individer och det är faktiskt så att Frank ibland funderat på att bränna ner hela skiten och sedan ta livet av sig bara för att finna lugn och ro. Men det är lika sant att han ofta drömmer om att ha en gård när han blir stor eller kanske jobba i äldreomsorgen för att han tycker om att prata med gamla människor. Bara för att båda finns behöver vi dock inte ha dem i separata spår.
För att komma i gång väljer jag alltid att prata med den vänstra Frank för att på så vis få lov av honom att fråga saker om den högra. Att göra tvärsom är sällan produktivt. När vi etablerat en relation och jag visat respekt för Frank som person kan vi försiktigt börja få båda bilderna att gå ihop. Dels för att vi som står vid sidan ska förstå, dels för att Frank också ska förstå vem Frank egentligen är och vem han vill vara. En viktig sak i sammanhanget är att målet inte är att radera den högra bilden, han finns ju där det har vi redan konstaterat. Målet är i stället att få honom att lägga ifrån sig kniven och finna sätt att kanalisera sin ilska, sina rädslor och sin frustration på ett sätt som går att hantera eller som till och med blir konstruktivt. Här är det också viktigt att inte glömma mamma och pappa. Konflikterna hemma är inte bara Franks. Bara för att vi är vuxna är vi inte utan fel. Som förälder kan man behöva stöd för att inte fastna i ett destruktivt föräldraskap. Det handlar med andra ord inte om att Frank ska förändra sig för att passa in utan att hitta ett sätt där respekten är ömsesidig för att återskapa en fungerande familjesituation.
Allt eftersom samtalen rullar på blir bilden tydligare. Vi börjar nu förstå vem Frank är. Ibland kvarstår oron och det kanske visar sig att Frank faktiskt har konkreta tankar på att skada sig själv eller andra. Då kan man agera på det. Nästan alltid går det trots allt att vända oron till något annat. I bästa fall både sinnesro och en trygg situation för alla.
Att komma så långt är väldigt tillfredsställande men just här befinner vi oss i ett kritiskt läge. Att avgöra när en insats är klar kan vara svårt och bryter vi för tidigt kan Frank än en gång känna sig sviken av en vuxenvärld som inget fattar. Ett viktigt råd är därför att våga, orka och inte minst kunna hålla i över tid.
För som vi vet läker tiden alla sår – nästan. /Lars
