Vi har upplevt fyra skolattacker inom loppet av ett år. Tre elever som gått till skolan med målet att skrämma, skada och döda. Två har dött. Många fler har blivit omskakade. Det är bara naturligt att vi vill göra allt i vår makt för att hindra att något liknande sker igen. Många, särskilt inom skolans värld, är mer intresserade än någonsin för hur vi ska hindra våldsdåd och vilka tecken man ska leta efter. Det är bra – vi behöver många engagerade och breda samarbeten. Samtidigt finns risken att det går för långt eller att vi kollar på fel saker.
Psykisk ohälsa och utanförskap lyfts som en orsak bakom attackerna vi sett. Det är inte så konstigt, få personer som mår bra och är nöjda med sin livssituation skulle göra något så destruktivt och desperat. Samtidigt är inte det en direkt orsak eller ett tydligt samband. Väldigt många ungdomar kämpar någon gång med utanförskap och psykisk ohälsa och den absoluta majoriteten tar inte till våld. Det enda positiva som har kommit av de uppmärksammade våldsdåden är att ungas psykiska hälsa uppmärksammas och ifrågasätts på den stora arenan men, och det är ett stort men, att se någon som mår dåligt som en potentiell terrorist eller mördare hjälper knappast med stigmat som psykisk ohälsa innebär. Vi borde akta oss för att börja se barn som först och främst en risk för andra. Letar vi så ser vi nog att varken statistiken, barnpsykologerna eller folkvettet stöttar en syn på utanförskap som en rutschkana raka vägen till våldsamma attacker.
Vi vuxna behöver bli bättre på att ta hand om ungdomar som kämpar, som inte känner att de passar in och som mår dåligt. Det är jättebra att allt fler är uppmärksamma på tecken på radikalisering och vill veta mer om hur vi tillsammans ska motverka skolattacker. Det första gäller dock inte på grund av det andra. Utanförskap är ett eget problem, med mängder av orsaker och utfall.
Skolattacker är ovanliga, men allvarliga händelser som vi både behöver jobba hårt mot men samtidigt inte får ge för mycket uppmärksamhet, eftersom just uppmärksamheten är något som lockar till att begå våldsdåd. Även om det finns en korrelation mellan utanförskap och valet att genomföra en skolattack får vi inte glömma att det ytterst sällan är utfallet. Att börja se personer i utanförskap som potentiella hot mot omgivningen är inte hjälpsamt – det ökar risken att missa mer sannolika problem, som ökad ohälsa och självskadebeteenden, och det kan innebära en stämpel som blir lite som en självuppfyllande profetia.
Det går kanske att komma med argumentet att även om det är ett värstascenario så gör detta att vi börjar ta utanförskap på allvar. Det skulle vara väldigt tragiskt om ungdomar behöver ses som hot för att få hjälp. Dessutom skulle det fortfarande innebära att vi missar alla typer av psykisk ohälsa och utanförskap som inte passar vår föreställning om hur någon som genomför en skolattack ser ut.
Utanförskap + skolattacker ≠ sant. Det finns ingen enkel matematisk formel för att veta att någon kommer begå ett våldsdåd. Vi behöver jobba mot utanförskap, inte primärt som en fråga om andras liv och död utan som en fråga med ett eget existensberättigande. Vi behöver också jobba mot våldsdåd, inte för en enkel lösning utan som en del av ett omfattande förebyggande arbete med många involverade och mycket omsorg.
Jag avslutar med ett citat från Jon Harris, en pappa till en skolskjutare: “Du hjälper inte en person i kris för att förhindra en skolattack – Du hjälper en person i kris för att den är i behov av hjälp”.
/Hanna
