Vi är många organisationer, myndigheter och enskilda som den här veckan uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Igår den 25 november var det Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Det är viktigt att vi har dagar och veckor som sätter ett särskilt fokus på frågor som samhället har problem att lösa. Det får dock aldrig stanna vid ord och blogginlägg som detta, det måste resultera i handling. Det handlar om rättigheter och det handlar om liv.  
 
Det finns mycket jag skulle vilja skriva om. Om kvinnor som försökt att lämna våldsamma män men inte fått tillräckligt skydd från samhället. Kvinnor som inte lever idag. Jag skulle vilja skriva om en lagstiftning, rättstillämpning och kriminalvård som möjliggör att dömda misshandlare och mördare släpps ut för lättvindigt och efter för kort tid, där man vet att risken är stor att han begår nya våldsbrott mot kvinnor. Eller om det låga värderande av det, ofta ideella, förebyggande arbete som sker för att fånga upp och stötta våldsamma män. Jag skulle även vilja få med några stycken om problematiken kring hedersrelaterat våld och förtryck. Jag tror också det vore bra att beskriva det förebyggande och livräddande arbete som sker och retoriskt ställa frågan vad som skulle hända om inte tjej- och kvinnojourer oförtröttligt jobbade på. Det räcker dock inte med ord.  
 
Vi i Sverige vill gärna se oss som jämställdhetens högborg. Jämfört med många andra länder har vi kommit långt. Men när det gäller frågan kring mäns våld mot kvinnor är det inte värdigt ett land som Sverige, med allt vårt välstånd, att det ser ut som det gör.  
 
Det är många parametrar och perspektiv att ta hänsyn till för att få bukt med den här frågan. Det finns många naiva och förenklade lösningar. ”Varför lämnar hon inte bara” är en vanlig kommentar som sätter fingret på okunskapen för en komplex situation där kärlek, rädsla, osäkerhet, självkänsla, försörjning och våld alla finns med i mixen. Det går inte att enbart fokusera på hårdare straff. Det går inte att enbart att fokusera på normkritiska diskussioner med unga. Det går inte att enbart fokusera på skyddsmekanismer. Inte heller enbart fokusera på män eller enbart på kvinnor. Alla de här delarna är nödvändiga för ett långsiktigt och hållbart hitta en väg där vi uppnår ett tryggt samhälle på lika villkor.  
 
Varje vecka, varje dag ska vara fri från våld. Därför säger jag till våra politiker. Det är dags att ni alla går samman, ja alla, och hittar gemensamma och kraftfulla satsningar som håller över tid och som inte är till för att pryda valaffischerna nästa år. Tillsätt en parlamentarisk kommitté och visa att Sverige är det land för lika rättigheter och möjligheter vi så ofta stoltserar med.  
 
 
 
Per Hydén 
Verksamhetschef