I en tid som präglas av oro och delning, nationellt likväl som internationellt, har samhällsdebatten och politiken alltför mycket utvecklat sig till en tävlan om vem som kan uttrycka hårdast nolltolerans. Vassa tonlägen och hårda retoriska utspel har blivit normen när politiska företrädare tävlar om att framstå som tuffast i frågor som rör vårt samhälles mest utsatta platser och sociala grupper. Mitt i detta tumult finns geografiska områden vars invånare tyngs av stigmatisering och brist på förtroende. Denna text resonerar kring möjligheten att bygga broar över befintliga klyftor, återställa förtroende och återinföra en mer nyanserad och förtroendebaserad ton i våra samhällsdebatter.
2015 upprättade polisen en lista på vilken identifierades ett antal geografiska områden som särdeles exponerade för olika former av utsatthet och kriminell påverkan. Genom de definitioner som gjordes etablerades ett ramverk för hur platserna i fråga skulle förstås. Ett av kännetecknen var att invånarna beskrevs som ”låglitare” med låg tilltro till den offentliga apparaten. I min forskning har jag talat med åtskilliga individer från dessa områden. De insamlade berättelserna är idag brännande angelägna mot fonden av eskalerande gängkriminalitet och motsättningar mellan olika samhällsgrupper. Ett tydligt tema ringar in vikten av hur det offentliga väljer att utforma sin närvaro i denna urbana periferi – och vilka konsekvenser detta får på både individ- och samhällsnivå.
Intervjuerna blev en påminnelse om att alla relationer med nödvändighet har minst två ändar, och upplevelsen bland boende var att de själva sällan visades någon tillit. Snarare upplevde de sig ständigt betraktad utifrån det risktyngda ramverk som fortfarande dominerar debatten om utsatta områden. Den territoriella stigmatiseringen spillde över på individnivå och i möten med offentliga aktörer fann de det svårt att få sin värdighet och individualitet bekräftad. Myndighetsrepresentanter upplevdes distansera sig från och tillämpa ett räddhågset förhållningssätt gentemot boende. En intervjuperson ifrågasatte: ”Vad säger det om synen på dem de möter om de är rädda för dem? De har bestämt sig för att ’det här är farligt’. Det är det som är det farliga”. En tydlig nedprioritering av det trygghetsskapande arbetet i området tolkades som att invånarna inte ansågs värda skydd, men däremot konstant övervakning och misstänksamhet. Polisen upplevdes således finnas på plats enbart utifrån en kontrollfunktion. Förorten blev en plats som inte räknas eller tillhör. Resultatet blir en framväxande skam – en av de mest kraftfulla emotionerna vad gäller att styra mänskligt beteende. ”Vi måste gå runt med en mask, vi måste se formella ut för att bli tagna seriöst. Det gör att vi känner oss svaga. Det är där jag tror problemet ligger när det kommer till rekrytering”, sade en man apropå svårigheten att bli accepterad av det samhälle som tog vid utanför den egna stadsdelens gränser.
Behovet är angeläget av en sammanhållen kedja mellan samhällets olika delar. Tyvärr är kedjan i undermåligt skick med illa underhållna länkar som hotar att brytas. Samtidigt ser vi politiska åtgärder och förslag som breddar klyftor snarare än att överbrygga dem. Det vi gör idag ligger till grund för det samhälle vi vaknar till imorgon och av den anledningen får vi inte låta en ensidigt repressiv politik ta plats på bekostnad av relationsbyggande förtroendebaserat arbete. Behovet av att stävja det eskalerande våldet är ett faktum, men frågan komplex. Hårdare straff må hålla individer tillfälligtvis otillgängliga för den kriminella marknaden, men en återupprättad samhällstillit även bland våra svagaste grupper kan bidra till att bromsa nyrekryteringen.
Det offentliga och den politik som förs ska inte vara en splittrande kraft som bryter loss enskilda grupper från samhällskroppen utan bör fungera brobyggande. I våra utsatta områden handlar det om att med ett förebyggande och främjande arbete återställa en tillit som gått förlorad – åt båda håll. Precis som vissa behöver lära sig att se människan bakom uniformen finns också många som behöver lära sig se ungdomen under kepsen.
Sara Johansson
Analytiker våldsbejakande extremism