Ofta när jag är ute och föreläser om våldsbejakande extremism får jag frågan om hur allvarligt hotet från extremismen är och om vi ska vara oroliga över utvecklingen. Svaret kan tyckas självklart. Naturligtvis ska vi vara oroliga för personer som förespråkar våld som metod för att förändra samhället, eller som använder hot för att skrämma någon till tystnad. Samtidigt är det något i mig som inte vill säga det när frågan kommer upp. Det här tänkte jag försöka reda ut i dagens blogg.
Den gäckande oron – Den släckande oron – Den väckande oron Om svaret på frågan blir att vi visst ska känna oro så kan jag inte med säkerhet veta vilken oro det väcker i frågeställaren. Det är av den anledningen jag tvekar lite inför svaret. Jag har i sammanhanget identifierat tre sorters oro som leder till helt olika förhållningssätt beroende på vilken av de tre vi väljer, eller råkar hamna i.
Låt mig börja med den gäckande oron. Den som kommer smygande när vi känner att vi inte riktigt förstår, eller den vi inte helt vågar möta när vi ser den. Det kan också handla om att vi inte tycker oss ha den kunskap vi skulle behöva. Eller när vi tror att den kunskap vi har inte räcker (fast den oftast gör det). Alla dessa känslor får oron att stanna kvar i oss samtidigt som vi inte kommer åt vad vi ska göra för att få den att försvinna. Den gäckande oron gör att oron därute, kring den vi bryr oss om och kring de som vi är oroliga för, liksom blir kvar, ohanterad. Det gör också att det vi är oroliga för hos den vi oroar oss kring kan fortsätta utveckla det som är oroligt. Vilket i sig är oroande.
Sen har vi den släckande oron som är den farliga sorten. Den släckande oron gör att vi fryser, stannar, blir handlingsförlamade. Det är till och med så att den gör att vi inte vill se oron som finns där för att på så vis slippa vara oroliga. Det här är ett förhållningssätt som i sin tur leder till att vi inte bemöter oron, för det vi inte ser det finns ju inte, eller hur? Den släckande oron gör oss alltså inte bara illa till mods den får också oron att fortsätta utvecklas, eftersom vi låtsas att den inte finns.
Avslutningsvis har vi den väckande oron. Det är den jag vill åt när jag möter pedagoger, socialsekreterare, elevhälsa eller andra viktiga personer ute i våra kommuner som, kanske inte dagligen men som av och till möter individerna vi är oroliga för. Det kan såklart också vara en vårdnadshavare som känner oro för någon nära. Den väckande oron framkallar engagemang och öppnar våra ögon för det vi är oroliga för. ”Men så här kan vi inte ha det!”, ”Fy vad läskigt – tur att vi har verktyg i vår organisation för att bemöta”. Den väckande oron gör att vi blir konstruktiva, handlingskraftiga och förstår att vi för att slippa vara oroliga måste agera. Men också vetskapen om att vi ska göra det klokt och måttfullt.
Vad är det då som avgör vilken sorts oro som blir vår? Delvis handlar det såklart om kunskap men kanske också lika mycket om hur vi förhåller oss till det vi redan kan. Ibland funderar jag över om begreppet ”våldsbejakande extremism” är så fruktbart. Kombinationen av våld och något extremt riskerar att locka fram den gäckande eller i värsta fall den släckande oron. Kanske känner jag att den kunskap jag har inte är nog när orden är hårda. Jag skulle vilja vända på det och påstå att det är just då det är som viktigast att den kunskap vi har inte är hård.
Naturligtvis hoppas jag att jag lyckas förmedla den väckande oron i mina möten med andra. Det är i alla fall min ambition att göra så. Det är också där svaret på frågan ligger; Jo, visst ska vi känna en viss oro för utvecklingen – men, och det är ett viktigt men. Vi kan och vi ska göra en rad olika saker, inte bara för att minska vår egen oro utan också för att förebygga risker och skapa möjligheter för den som är sårbar och som skulle kunna hamna snett.
Är du den som ibland möter, eller skulle kunna möta de vi tänker på? Kanske är du lärare, socialsekreterare, kurator eller förälder. Du behöver inte veta allt om våldsbejakande trender, grupper eller begrepp. Det finns så mycket annat som du kan. Konsten att lyssna, att spegla, att sätta dig in i någon annans svårigheter, bara för att ta några exempel. Allt det här som är till hjälp för ett nyfiket utforskande och en vilja att bygga relation.
Det gäller bara på att lita på att du faktiskt kan. Säg det nu tyst för dig själv – Jag kan.