Språket är en av våra mest grundläggande förmågor, ett verktyg vi använder varje dag för att kommunicera, förstå och beskriva världen omkring oss. Språket är dock inte något neutralt medium för informationsöverföring utan har en inneboende kraft att forma verkligheten. Att säga något är inte bara en enkel handling utan kan också vara ett ingripande i världen, där vissa ord omedelbart förändrar förhållanden och relationer. Detta fenomen, kallat performativitet, påminner oss om att språket inte bara speglar verkligheten, utan aktivt bidrar till att skapa den.
Det var språkfilosofen John Langshaw Austin som i slutet av 1950-talet introducerade idén om performativitet, men det är filosofen och genusvetaren Judith Butler som vidareutvecklade och breddade dess tillämpning. Performativitet handlar om hur vissa yttranden inte bara beskriver en situation utan också utför den, där orden själva blir handlingar som påverkar verkligheten och formar sociala normer. Ett klassiskt exempel är när barnmorskan eller ultraljudsteknikern säger "det är en pojke" eller "det är en flicka”. Dessa ord ger inte bara information om barnets kön; de skapar också, i samma ögonblick som de uttalas, förväntningar och förutsättningar som formar hur barnet bemöts och relateras till av andra, vilket i sin tur påverkar barnets socialisering och identitetsutveckling inom ramarna för de normer som samhället upprättar kring kön.
Ett av de sätt på vilket språket påverkar samhället är genom att skapa och upprätthålla kategorier. När vi kategoriserar människor – baserat på till exempel kön, etnicitet, religion eller politiska övertygelser – framstår dessa kategorier ofta som givna och naturliga, vilket skapar en illusion av en ursprunglig självklarhet. Dessa kategorier är dock ofta socialt konstruerade och underhållna genom språkliga handlingar, vilket bidrar till att forma samhällsnormer kring vad som är "normalt" eller "onormalt", "rätt" eller "fel". Ord som används för att beskriva människor, grupper och beteenden är aldrig neutrala; de utgör tankepaket med betydelser och associationer som påverkar hur vi förstår världen. Till exempel kan sättet vi talar om marginaliserade grupper påverka hur de uppfattas, både av samhället i stort och av dem själva.
Ett av de tydligare exemplen får vi kanske när vi tittar på hur språket används inom våldsbejakande extremistiska miljöer. Här tillämpas ett långt draget ”vi och dem”-tänkande som kategoriserar människor på ett sätt som förstärker utanförskap och exkludering. Genom att konsekvent beskriva andra som ”fiender” eller som ett ”hot” skapas en verklighet där hat mot dessa grupper känns inte bara legitimt utan också nödvändigt. Detta performativa språkbruk bidrar till en avhumanisering som legitimerar kränkande handlingar och skapar en atmosfär där våld upplevs som en acceptabel lösning. Vi kan också vrida på perspektivet och använda dessa resonemang för att förstå radikaliseringsprocesser. När människor gång på gång kategoriseras som "andra", och dessa kategorier knyts till negativa egenskaper eller hotbilder, kan det skapa en stark känsla av utanförskap och alienation. Ur detta utanförskap kan radikalisering gro. Språket kan därmed fungera som en aktiv medskapare i radikaliseringsprocesser.
Orden vi uttalar kan alltså upprätthålla och förstärka exkludering. De har dock också en otrolig potential att motverka den. Genom att medvetet förändra hur vi talar om människor och grupper kan vi bidra till att skapa en mer inkluderande verklighet. Det handlar om att vara medveten om vilka ord vi använder och vilka underliggande antaganden dessa ord bär på. Inom mänskliga rättigheter och demokratiarbete är detta av särskild betydelse. Språkets makt kan användas för att skapa förändring, både genom att synliggöra orättvisor och genom att erbjuda nya sätt att tänka och tala om rättvisa, jämlikhet och inkludering. Språket är inte bara ett deskriptivt verktyg – det är ett redskap för att skapa förändring. Genom att vara medvetna om språkets performativa makt kan vi bättre förstå hur vår verklighet formas och hur vi kan påverka den. När vi ser våra ord som handlingar har vi möjlighet att bygga en värld som är en inkluderande och varm plats att leva i. Vi kan alla göra en positiv skillnad i vår omgivning, bara genom att uttrycka oss respektfullt och inkluderande och undvika nedsättande benämningar som exkluderar och sårar.
Sara Johansson
Analytiker VBE