Som hos många andra rör sig mycket tankar i huvudet senaste veckorna. Det här blogginlägget kan nog inte bli så mycket annat än ett hopplock av just dessa tankar. Hoppas det är okej att jag tänker högt.
Hur kunde det som inte skulle hända ändå ske? Med många fina år som student i Örebro blandas nostalgi med skräck och blir till något overkligt och oigenkännligt. Och vilken inverkan kommer utvecklingen i USA att få för resten av världen? Med en ledare som vill dela upp människor och stänga ute, och allt det andra. Tanken på alla de som förlorar liven och sina nära och kära i krig, konflikt och dåd gör ont. Jag tänker på de som drabbas och blir samtidigt påmind om hur bra jag har det. Hur bra många av oss har det.
Flera av dessa svåra frågor berör Agera Värmlands kärnfrågor och verksamhet, så som demokratins idéer och mänskliga rättigheter. Också på det viset kommer frågorna nära inpå.
En sorts pliktkänsla infinner sig och jag känner mig tacksam att få stärkas i arbetet på Agera Värmland tillsammans med fantastiska kollegor som har drivet att göra gott för samhället. Också andra jag får förmånen att möta i mitt jobb bekräftar att det finns många som arbetar och brinner för att samhället ska bli snällare och tryggare.
Införandet av mänskliga rättigheter under 40- och 50-talet var ett av de viktigaste stegen som tagits för mänskligheten, det är jag övertygad om. I en tid då demokratin i världen backar och så också skyddet för mänskliga rättigheter, är jag säker på att ett starkare skydd för grundläggande rättigheter, inte svagare, trots allt måste vara den enda vägen framåt. Det handlar väl egentligen för det mesta om att mänskligheten; det medmänskliga; det mänskliga i oss alla, måste komma först. Före åsikter, preferenser, rädslor, skillnader, fördomar, hat och annat som allt för ofta kommer i vägen och drabbar oss.
Rättighetsbaserat arbete behöver nog vara grunden för allt förebyggande arbete. Jag tror på att det skapar trygghet. Människor som är trygga kanske är mer snälla. Människor som är rädda kanske är mer… i behov av en kram eller ett ”hej, hur är läget?”. Det tänker jag utan att det på något sätt har bäring på någon viss händelse. Jag tänker bara att det nog finns en anledning till att man ofta säger att ”rädda människor är farliga människor”.
Det råder delade meningar om hur otrygghet i dess olika former bäst tas omhand. Vi brukar förespråka att lägga krut på det förebyggande arbetet hellre än att behöva vidta drastiska åtgärder i efterhand, som inte sällan har visat sig skaka om skyddet för mänskliga rättigheter. Samtidigt måste elden släckas där det brinner, och på ett sätt som inte gör att det fattar eld någon annanstans i stället.
I mina mindre optimistiska stunder är tilltron ändå stark och motar bort orosmolnen. Det finns så mycket som enar oss människor, mycket mer än vad som gör oss olika. Det borde vi leta efter och ta hand om. I det lilla är jag säker på att det är av största betydelse vad vi väljer att stå upp för och hur vi möts.
Andemeningen är nog att vi behöver vara varsamma med varandra och vårt samhälle.
Med risk för att jag upprepar mig här på bloggen fick detta bli mitt inlägg för denna gång. Tack till den som läst, ha en fin fredag och helg så småningom!
/Nine